Alumn

Still going strong – alumnen som brinner för livslångt lärande

Uppsala universitets kanske äldsta alumn, Gösta Vestlund, berättar om sitt intressanta liv i bildningens tjänst. Studenttiden i Uppsala under sent 30- och tidigt 40-tal och de efterföljande åren, bland annat på olika folkhögskolor, gav många tillfällen att utöva och utveckla de idéer om medmänsklighet och livslångt lärande han hade med sig redan från barnsben.

Gösta Vestlund, 103 år i sommar, tar emot i sitt radhus i Nacka där han bott sedan 1961. Det är en råkall februaridag och den lilla trädgården med rosenrabatter är insvept i ett grått regndis, men inne står välkomnande kaffekoppar uppdukade på soffbordet bredvid ett fat med kardemummabullar. Väggarna upptas till stor del av bokhyllor men där finns också plats för två vackra oljeporträtt av sonen och dottern, målade någon gång när de var små.

En synskada gör att han inte längre har någon glädje av sin dator, men radion står ofta på och varje onsdag kommer det en god vän som läser högt ur dagstidningar och andra tidskrifter. I vardagsrummet står också en annan läshjälp, en apparat som förstorar texter 16 gånger. Den och radion är det som gör att Gösta fortfarande hänger med på vad som händer i världen, särskilt inom områden som intresserar honom mest, det vill säga det mesta inom lärande och pedagogik.

Studentexamen trots allt

Att bli akademiker var inte självklart för en grabb som växt upp hos farmor och farfar i Gagnef, men prästen på orten ville att Gösta skulle få utbilda sig och erbjöd sin hjälp. Efter ett år på Sigtuna folkhögskola klarades studentexamen av på två år, 1935-37, vid Sigtuna Humanistiska läroverk. Gösta var den enda stipendiaten vid skolan under den tiden och han trivdes alldeles utmärkt.

– Jag lärde mej mycket där, inte minst att man inte ska dra för snabba slutsatser utan lära känna människor först. Vissa som gick där var lite högdragna men de allra flesta var vänliga och jag fick flera vänner för livet, säger Gösta om tiden i Sigtuna.

Efter studentexamen var det naturligt att vilja fortsätta med universitetsstudier men även här krävdes det pengar och hjälpen kom då via Manfred Björkquist som var rektor i Sigtuna.

– Manfred Björkquist och jag stod lite isär när det gällde politiken, men han var en utomordentligt rejäl och öppen människa. Han ordnade dessutom så att jag fick låna pengar till studier av en bekant till honom. När jag sedan blev lärare åkte jag så ofta jag kunde till Strandvägen där jag blev bjuden på te och en pratstund innan jag betalade tillbaka mitt lån med någon 100-lapp i taget, berättar Gösta.

Studenttiden i Uppsala

Då, 1937, var det egentligen bara två utbildningar som kunde komma ifråga för Gösta. Det ena var präst och det andra var lärare. Att satsa på läkaryrket eller att bli ingenjör var inte att tänka på helt enkelt så det blev pedagogik, geografi, statskunskap, historia och psykologi som upptog Göstas tid de närmaste åren.

– Jag bodde inneboende, det var vanligt på den tiden, hos en dam på Östra Ågatan. Jag var också medlem i V-Dala nation, men jag var 24 år när jag kom till Uppsala och de andra var betydligt yngre så jag tyckte nog att gasquerna var lite infantila, säger Gösta och ler.

Uppsala universitet hade vid den här tiden ungefär 5000 studenter, de flesta från medel- eller överklassen. Lärarna föreläste och studenterna lyssnade och antecknade, någon diskussion förekom inte. Gösta, som var intresserad av att samtala om pedagogik och politik, fick liksom alla andra sitta tyst.

– Det var en väldig skillnad mellan universitetet och folkhögskolorna på den tiden. På folkhögskolorna inbjöd läraren till debatt, det var ett helt annat klimat. Universitetet stod för gedigna och bra kunskaper, men det var otänkbart att diskutera med lärarna under föreläsningarna, berättar Gösta.

Under Uppsalatiden var Gösta aktiv bland annat i Laboremus, en gemensam förening för studenter och arbetare där man diskuterade aktuella ämnen, inte minst Hitler och kriget i Europa. På Uppsalas gator marscherade uniformerade personer och även i lärarkåren fanns det tyskvänner och några nazister. Laboremus var också med vid det omtalade Bollhusmötet i februari 1939, då en majoritet av de närvarande studenterna ville anta en protest mot att Sverige skulle ta emot judiska läkare från Nazityskland eftersom de ansågs hota studenternas framtida arbetsmarknad.

– Vi som satt i Laboremus styrelse hade tagit flyktingarnas parti och vi förberedde oss väldigt noga, men mötet urartade och de som talade, bland annat en representant för Medicinalstyrelsen, hördes inte alls. När vi skrek ”Nej” allt vad vi orkade skrek de andra ”Ja” ännu högre, säger Gösta.

Arbetslivet

Efter att ha avlagt filosofisk ämbetsexamen i maj 1942 var det dags att komma ut i arbete. Gösta berättar om sina erfarenheter som lärare på olika folkhögskolor, Brunnsvik och Marieborg är några exempel. Han var också rektor på Tollare folkhögskola och i många år arbetade han på Skolöverstyrelsen, bland annat som folkhögskoleinspektör. Några turer till Afrika i SIDA´s regi har det också blivit. Till exempel bodde Gösta i Tanzania på 70-talet då grunden lades för att stort antal folkhögskolor där, varav de flesta fortfarande är i bruk.

Åter till Uppsala

Många namn nämns under timmarna i Göstas vardagsrum, han har arbetat med och träffat många intressanta personer. En av höjdpunkterna i det sammanhanget var när Gösta kom tillbaka till Uppsala i december 2015. Då blev han inbjuden till att vara med när några av årets nobelpristagare kom till Uppsala för att föreläsa och äta lunch på slottet, en inbjudan det var självklart att tacka ja till.

– Ja det var en högst minnesvärd dag. Min dotter och jag fick ett så fint mottagande av alla inblandade. Under min studietid kunde jag väl aldrig tänka mej att jag en gång skulle få äta lunch på slottet tillsammans med rektor och nobelpristagare! Vid lunchens slut diskuterade jag folkhögskoleutbildning i Afrika tillsammans med årets fredspristagare, det var också mycket intressant, berättar Gösta.

Timmarna flyger iväg när Gösta berättar om sitt liv och sina tankar. Solen har både hunnit visa sig en stund och börjat gå ner innan det är dags att ta adjö av Uppsala universitets kanske äldsta alumn. En man som fortfarande har förmågan att kristallklart dela med sig av många års erfarenheter av och med människor från olika samhällsklasser och kulturer. En man som brinner för livslångt lärande, medmänsklighet och allas lika värde.

– Alla människor kommer att utvecklas som människor så snart de känner att de betraktas som människor, säger Gösta avslutningsvis.

FAKTA:

  • Sköter hus och hem nästan helt själv.
  • Dricker helst kaffe.
  • Skriver fortfarande krönikor.
  • Har nära kontakt med ledningen för Fryshuset.
  • Är författare, bland annat, till böckerna Arbetsglädjens problem, Hur vårdar vi vår demokrati? och Folkuppfostran, folkupplysning, folkbildning.
  • Boktipsar om: Jämlikhetsanden - därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Wilkinson och Pickett och Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.
  • Mottog Illis Quorum 2006.
  • Är hedersdoktor vid Linköpings universitet. 

Birgitta Wilén