Forskning

Två nya böcker om skönlitteraturens plats i samhället

2009-08-31

Vilken plats har skönlitteraturen i svenskundervisningen? Hur förändrades litteraturen och kulturdebatten under 60- och 70talen? Detta är frågor som speglas i två nya böcker av Lena Kåreland, litteraturvetare och professor em i svenska.

Den första är en antologi, ”Läsa bör man…? Den skönlitterära texten i skola och lärarutbildning” (Liber), som ställer frågor om skönlitteraturen betydelse i dagens globaliserade konsumtionssamhälle och i en skola, där läroplanerna framhåller ett vidgat textbegrepp omfattande både film, dataspel och andra medieformer. Vilken plats och funktion ska skönlitteraturen egentligen ha i svenskundervisningen?  I åtta olika uppsatser behandlas läsvanor och  litteraturförståelse samt litteratursyn i läromedel. Det ges även exempel på hur blivande lärare tolkar skönlitterära texter.

Förhållandet mellan olika delar i ämnet svenska, det största både i skolan och inom lärarutbildningen, har alltid diskuterats, menar Lena Kåreland. 

- Frågan om svenskämnets utformning får särskild betydelse i dag, då det svenska samhället inte längre är kulturellt homogent. Många elever har ett annat kulturarv än det västerländska. Det är därför inte längre självklart att man i skolan ska läsa de stora svenska författarna, säger hon.

Den andra boken, ”Inga gåbortsföremål. Lekfull litteratur och vidgad kulturdebatt i 1960- och 70-talens Sverige” (Makadam) belyser strömningar och tendenser i både vuxen- och barnlitteraturen, dels genom nedslag i debatten och dels genom ett närmare studium av tre författare och deras verk – Sandro Key Åberg, Siv Widerberg och Lars Bäckström. 

1960- och 70-talen var debatternas decennier då Vietnamfrågan, könsrollerna, miljön och kärnkraften diskuterades och den etablerade kulturen ifrågasattes. Bokmarknaden förändrades. Författarrollen och synen på läsaren blev en annan. Kulturen demokratiserades, och författarna sökte nya vägar ut till publiken. Konstarterna påverkade och influerade varandra ömsesidigt. Litteratur, konst och musik sökte sig nya uttryck och blev många gånger en del av den politiska debatten. Också barnboksförfattarna närmade sig verkligheten, och barnboken blev politisk.

- Många ville tvätta bort kulturens finhetsstämpel i en önskan om att kultur skulle bli något som grep in i och blev en del av alla människors vardag. Kulturen skulle befrias från sin finhetsstämpel och inte längre vara ”gåbortsföremål”, förklarar Lena Kåreland.

Boken är resultat av arbetet inom ett projekt om 1960- och 70-talens litteratur och musik som bedrivits i samarbete mellan litteraturvetenskapliga och musikvetenskapliga institutionerna vid Uppsala universitet.