Nyheter och press

Forskarprofilen: Don Kulick

Don Kulick har alltid jobbat med grupper som varit utsatta på olika vis – i Papua Nya Guineas regnskog eller i en favela i Brasilien. FOTO: MIKAEL WALLERSTEDT 

”Utsatthet ställer krav”

I januari förra året fick Uppsala universitet ett rekordanslag på 80 miljoner kronor för att rekrytera Don Kulick, professor i antropologi. Han ska leda ett tvärvetenskapligt forskningsprogram om nya perspektiv på utsatthet och är nu på plats för att sätta upp en ny forskningsmiljö.

Don Kulicks tjänsterum vid institutionen för kulturantropologi och etnologi vittnar om att han ännu inte är riktigt färdiginflyttad vid Uppsala universitet. Bokhyllorna gapar tomma och på skrivbordet finns varken dator eller papper. Men arbetet med att sätta samman en forskargrupp är igång och han räknar med att ha en färdig forskningsmiljö till hösten.

Forskningsprogrammet ”Engaging Vulnerability” (”Engagera sårbarhet”) har fått finansiering för de kommande tio åren för att bidra med nya kunskaper och perspektiv om utsatthet och sårbarhet. Forskningens utgångspunkt är att studera grupper och fenomen i samhället utifrån ett nytt perspektiv på utsatthet där det ses som en resurs och inte bara som en begränsning eller brist.

Det nya programmet ska bygga på filosofiska tankar om ansvar och etik där utsatthet betonas som en relation som ställer krav på till exempel ansvarstagande och engagemang. Don Kulicks intresse för utsatthet och hur det påverkar människors beteenden har vuxit fram ur hans tidigare forskning.

– I mitt arbete som antropolog har jag alltid jobbat med grupper som varit utsatta på olika vis. När jag bott i Papua Nya Guineas regnskog eller i en favela i Brasilien har jag dessutom själv varit i väldigt utsatta situationer och haft behov av hjälp. Jag har många gånger upplevt hur utsatthet framkallar bemötanden och skapar relationer, förklarar han.

Don Kulick kom till Sverige från USA som utbytesstudent i början av 80-talet och var från början intresserad av språk. Han började studera lingvistik vid Lunds universitet men insåg snart att det som egentligen lockade var kombinationen människor och språk.

– Jag är intresserad av hur folk pratar med varandra och varför de pratar som de gör. Det ledde mig vidare till antropologin.

I början av 90-talet doktorerade han i antropologi med en avhandling om språksocialisering och språkdöd på Papua Nya Guinea.

– Jag var där i 15 månader och studerade ett litet språk som heter tayap. Vid den här tiden talades språket av 89 personer. I dag är det bara omkring 45 personer som fortfarande använder det aktivt.

Don Kulick lärde sig både tayap och Papua Nya Guineas huvudspråk på plats och levde tillsammans med de människor han studerade. Han arbetar fortfarande med att beskriva språket och har rest fram och tillbaka mellan Sverige och Papua Nya Guinea under ett antal år.

– Efter min avhandling åkte jag tillbaka för att jobba vidare med en grammatisk beskrivning av språket, men sedan blev det så pass farligt att vara i landet att det blev omöjligt att forska där. Jag kunde börja åka tillbaka igen först 2006 och nu skriver jag på en bok om vad som händer med språket, berättar han.

– Jag räknar kallt med att allt annat jag skriver kommer att bli bortglömt med tiden men om jag lyckas beskriva det här språket så blir det mitt lilla bidrag till mänsklighetens kunskapsskatt.

När säkerhetsläget i Papua Nya Guinea blev för ansträngt bestämde sig Don Kulick för att forska om något annat. Han hade tidigare varit i Brasilien som turist och började nu jobba med brasilianska transvestiter som livnärde sig som sexarbetare.
– Genus och sexualitet har alltid intresserat mig och jag fastnade för de här människorna.

Även i Brasilien fick han börja med att lära sig språket från grunden.
– Språket blev mitt sätt att komma in i gruppen. De lärde mig portugisiska och det mesta jag kan om Brasilien lärde jag mig när jag levde tillsammans med dem i en fattig och farlig del av staden Salvador.

Arbetet i Brasilien resulterade i boken ”Travesti: sex, gender and culture among Brazilian transgendered prostitutes”. Den har blivit något av en akademisk bästsäljare och används på kurser om genus och sexualitet över hela världen.

I hans senaste fältarbete har han fortsatt att jobba enligt samma metod. Tillsammans med historikern Jens Rydström vid Lunds universitet har han studerat funktionsnedsatta vuxnas sexualliv.

– Studien är en jämförelse mellan Sverige och Danmark och även här fick jag lära mig språket på plats. Som antropolog är ju det mest intressanta ofta det man hör i förbifarten, utan att ställa en direkt fråga. Det är därför avgörande att kunna prata med folk på deras vis för att komma dem nära.

Under arbetets gång har Don Kulick tidvis bott på gruppboenden för vuxna med grava funktionsnedsättningar för att studera hur deras vardag ser ut.

– Man är alltid på, och det kan vara ganska utmattande. Men om jag inte hade bott på plats hade jag aldrig fått fram all den här informationen.

För att kunna göra ett bra jobb som antropolog behöver man vara nyfiken, prestigelös och ihärdig. Man måste också klara av att uppfattas som okunnig och rentav lite dum.

– Man upplevs ju ofta som en idiot av dem man jobbar med. Och man är ju en idiot, vad vet jag om livet i regnskogen, eller som sexarbetare eller gravt funktionsnedsatt? De som jag jobbar med är alltid experterna.

Att göra ett antropologiskt fältarbete skiljer sig alltså från de flestas vardag på jobbet. Vad hans nästa forskningsprojekt kommer att handla om är ännu inte helt klart. Kanske måste han den här gången lära sig japanska.

– Just nu tittar jag på vad som gjorts i Japan inom forskning om äldre. Jag har också börjat intressera mig för hur människor med Hansens sjukdom – det som förr kallades lepra eller spetälska – lever i Japan, för att verkligen tala om utsatthet och sårbarhet. Jag har börjat lära mig japanska, vilket jag insett är lite grann som att säga ”Jag har börjat klättra upp för Mount Everest”. Ojdå.

Josefin Svensson

Fakta – Don Kulick

Titel: Distinguished University Professor of Anthropology

Familj: Sambo med Jonas och två glupska katter.

Gör mig arg: Människor som pratar högt i sina mobiler på tunnelbana, buss och tåg och beter sig som om alla runtomkring dem är osynliga eller inte existerar.

Gör mig glad: Färskpressad apelsinjuice till frukost (speciellt om det är Jonas och inte jag som pressat den).

Senast lästa bok: The heart goes last av Margaret Atwood (en besvikelse).

Motto: ”Mind the gap”.