Nyheter och press

Forskarprofilen: Leena Huss

Hon vill sprida kunskap om flerspråkighet

Leena Huss forskning kretsar kring minoritetsspråk- och kulturer. I våras mottog hon Uppsala universitets lika villkorspris, bland annat för sitt mångåriga arbete och engagemang för att öka förståelsen för minoritetskulturer vid universitetet.

– Att det var minoritetsspråk och tvåspråkighet jag skulle ägna mig åt var inte självklart från början, berättar Leena Huss när vi träffar henne i tjänsterummet på Hugo Valentin Centrum.

Hon växte upp i södra Finland och studierna vid universitetet var från början inriktade på ekonomi. Men när hon i mitten av 70-talet flyttade till Sverige väcktes intresset för språk och minoritetskulturer.

– När jag träffade min man i Sverige och fick egna barn blev jag mer och mer intresserad av tvåspråkighet i en minoritetssituation eftersom vi själva blev en del av det, berättar hon.

Efter att ha studerat spanska, finska och samiska började hon forska om tvåspråkighet hos barn som växte upp i svensk-finska familjer. Arbetet resulterade i en avhandling om barns tvåspråkighet som lades fram 1991. Sedan dess har hon fortsatt att forska, framför allt om nordliga minoritetsspråk som finska och samiska i Sverige, samtidigt som hon varit engagerad i minoriteternas rättigheter vid universitetet.

– Sverige fick en ny politik kring nationella minoriteter 1999 och den politiken stärktes ytterligare 2010. Det kändes viktigt att göra något för att öka förståelsen för minoritetsspråk inom universitetet. Politiken skulle ju verka även på universitetsnivå, men det saknades en medvetenhet för dessa frågor, berättar hon.

Efter diskussioner med rådet för lika villkor bildades en arbetsgrupp för minoriteter.

– De verksamheter som drog igång har en direkt relevans för minoriteterna vid universitetet. Vi har till exempel börjat flagga för minoriteterna och det har ett viktigt signalvärde.

Leena Huss menar att just minoritetsfrågan inte riktigt har haft samma dignitet som andra aktiviteter som ska främja mänskliga rättigheter.

– Sverige har varit ett föregångsland när det till exempel gäller invandrares språkliga rättigheter, men de inhemska språkliga minoriteterna ville man tidigare inte skilja ut. Det här är något som har förändrats, men det har tagit lång tid och mycket arbete.

Förutom sitt engagemang i minoritetsfrågan brinner Leena Huss för att sprida information om flerspråkighet. Just nu är hon involverad i ett projekt som leds av Linköpings universitet där språkpolicyn i flerspråkiga förskolor studeras. Hon deltar också i ett forskningsprojekt vid Tromsö universitet där hon ska följa flerspråkiga familjer i vardagen för att undersöka hur de fattar sina språkliga beslut.

– Språkinlärning aktiverar hjärnan och flerspråkighet utvecklar hjärnan ännu mer. Att lära sig flera språk är jättebra för individen men också för samhället. Den här kunskapen har tyvärr svårt att få genomslag, men jag hoppas att jag genom mina projekt kan öka kännedomen om detta. 

Josefin Svensson

---

Sveriges nationella minoriteter

Sveriges riksdag beslöt 1999, mot bakgrund av två Europarådskonventioner, att erkänna samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter och samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani som nationella minoritetsspråk i Sverige. De territoriella språken samiska, meänkieli och finska har ett starkare skydd än de icke-territoriella språken romani chib och jiddisch.