Nyheter och press

Forskarprofilen: Leif Andersson

Leif Andersson blev en av de första i världen som tillämpade molekylär genetik på husdjur. Foto: Lars Wallin

Miljöintresse blev ingången till forskning om husdjurs genetik

Tidigare väckte Leif Anderssons ämne, funktionell genomik med fokus på husdjur, inte särskilt stort intresse från vare sig finansiärer eller kollegor. Nu är området glödhett och det har verkligen inte rått någon brist på pengar och uppmärksamhet på sistone. De senaste åren har framgångarna kommit slag i slag.

2012 var ett år då Leif Andersson först fick ett ”senior grant” från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och kort därefter blev han utsedd till ”Wallenberg scholar” av samma stiftelse. Det innebär att han nu lugnt kan ägna sig åt att fritt utveckla sin forskning. Han blev dessutom invald som utländsk ledamot i US National Academy of Sciences, ett av de finaste erkännanden en forskare kan få.

- Det var ett makalöst år, och roligt att se frukten av det man gjort! Vi hade fått fram viktiga samband mellan gen och funktion i vår forskning och nu jobbar vi med att ta reda på hur mekanismen bakom sambanden ser ut mer i detalj, säger han.

Leif Andersson växte upp i Bagarmossen och Huddinge och en akademisk karriär var definitivt inget som förväntades i hemmet. Men han var en vetgirig grabb, minns sin starka känsla när han som femåring fick syn på en tofsmes på fågelbordet utanför fönstret en vinter.

- Den där glädjen jag kände. Tofsmesen var något helt nytt, hörde ju inte till vanligheterna på fågelbordet, säger han.

Idrott, särskilt fotboll, var ett starkt intresse, som för många andra i samma ålder. Men efter att ha läst debattboken ”Tyst vår” som tonåring visste han att det var naturvård han ville jobba med. I sitt examensarbete undersökte han vilka genetiska skillnader som finns mellan sill- och strömmingsbestånd. Denna lite envisa nyfikenhet på grundläggande drivkrafter i naturen har präglat Leif Anderssons tänkande och karriär.

Att bli naturvårdare var lättare sagt en gjort, upptäckte han efter examen. Det fanns ju inga jobb att söka. Men en dag såg han av en slump en liten annons från SLU på arbetsförmedlingen. De sökte en assistent för ett projekt där data på blodgrupp och genetiska markörer skulle tas fram på 40 000 hästar. Syftet var att få fram ett verktyg för kontroll av hästars härstamning inom aveln. Perfekt, tänkte han, ett ok jobb i väntan på det rätta.

Han fick jobbet och började pendla till Uppsala. Tillgången till detta stora datamaterial visade sig bli en rivstart på karriären och tre år senare kunde han disputera. Leif hade då kartlagt och publicerat data om två gener som styr hästens färg, och dessutom jämfört med samma gener hos mus.  Ett tillfälligt jobb hade lett till en doktorstitel - och till en insikt om vad man kan åstadkomma med husdjur som modelldjur.
 
Han tvekade aldrig när han sen fick chansen att lära sig nya tekniker på det nyinrättade Wallenberglaboratoriet. Här pågick den senaste cellforskningen och den begynnande molekylära genetiken i en oerhört kreativ miljö med många unga entusiastiska forskare.

Leif blev en av de första i världen som tillämpade molekylär genetik på husdjur. Då, under sena 80-talet, handlade det om att identifiera en gen i taget. Ett enormt arbetskrävande arbete. Och det var svårt att få finansiering. Forskningsråden ansåg att genforskning lämpade sig bäst att göra på möss, jäst och bananflugor, inte på hästar och grisar. Men han höll fast vid sin idé och snart kom upptäckterna och publiceringarna.

- Räddningen blev EU-medel. Strategisk forskning om husdjur var viktigare inom EU:s ramprogram än i Sverige och det fanns utrymme även för mer grundläggande forskning.

Att hans forskning nu hyllas så unisont kan han nog tacka både sin nyfikenhet och sitt tålamod för. Grundläggande frågor har gett resultat som visat sig få oväntade och intressanta tillämpningar. När han till exempel ville ta reda på genetiska skillnader mellan vildsvin och gris kunde även gener som styr hur muskulös en gris är pekas ut, intressant information inom avel och köttproduktionen.

Att han varit så öppen för samarbeten över gränserna har gjort att han inte känt sig bunden till något fält. Att jobba med möss som biolog bland veterinärer blev en ingång till medicinsk forskning, och därmed till bättre finansieringsmöjligheter.

- Nu vill jag fortsätta bygga upp vår grupp och bredda kompetensen. Laget är viktigt för resultatet, något jag har med mig från idrotten och har tillämpat i forskningen.

Anneli Waara

Fakta – Leif Andersson

Forskar om: Husdjurens, sillens och Darwinfinkarnas genetik. Molekylärgenetiska studier med syfte att bättre förstå sambanden mellan ärftlig variation och egenskaper hos djur och människor.
 
Utmärkelser: Wolf prize, Advanced Grant från ERC, ”Wallenberg scholar”, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Utländsk ledamot i US National Academy of Sciences, ledamot i Kungliga vetenskapsakademin, Kungliga skogs- och lantbruksakademin, Kungliga fysiografiska sällskapet i Lund och Kungliga vetenskapssocieteten i Uppsala.
 
Intressen: Naturen och alla former av biologi, idrott(särskilt fotboll), konst, resor och god mat.
 
Framgångsrecept: att fortsätta vara nyfiken, ställa de intressanta frågorna och välja de som är möjliga att besvara med den nyaste tekniken. Och att bygga ett bra lag.
 
Dold talang: ganska bra bollsinne och ganska bra på att laga mat
 
Gör mig glad: Många saker, men jag kan glädjas åt enkla saker som vårens första lärka eller en god middag. Det underlättar när man fått avslag på en forskningsansökan eller fått ett manuskript refuserat eller kritiserat.
 
Gör mig arg: Slöseri med resurser i alla dess former, vår bristande förmåga att använda vår kunskap och förmåga till innovation för att driva en mer långsiktigt hållbar samhällsutveckling, de strukturproblem som gör det svårt för ungdomar att komma in i arbetslivet. Och att få en forskningsansökan avslagen eller ett manuskript refuserat, som jag tycker på felaktiga grunder.