Nyheter och press

Forskarprofilen: Wanjiku Atterhög

Wanjiku Atterhög forskar om livet på gatan och hur man kan hjälpa genom att lyssna.
Foto: Mikael Wallerstedt

Hennes metod hjälper gatubarn

När Wanjiku Atterhög i slutet av 1980-talet arbetade med sin masterutbildning i sociologi i Kenya upplevde hon hur svårt det kunde vara att försöka hjälpa gatupojkar hon kommit i kontakt med. Hon kom fram till att de inte ville bort från gatan som var den värld de kände till. I dag, drygt 20 år senare, vet hon bättre.

När Wanjiku Atterhög berättar om sin forskning om gatubarn lyser hon av hängiven forskarglöd och kärlek till sitt arbete. Hennes långa erfarenhet av att arbeta med gatubarn har inte bara lett till ett helt nytt sätt att arbeta med barnen på fältet. Hon har också influerat SIDAs arbete och spritt metoden i flera länder i Afrika och Asien.

– Det händer fantastiska saker varje dag när man jobbar med dessa barn, säger hon och ler stort.

Den där första slutsatsen att barnen inte ville få hjälp bort från gatan visade sig vara helt fel. Och det tog ett tag innan hon insåg det. Hon hade lärt känna pojkarna och fått deras förtroende, men ändå hade de rymt när hon tog dem till en hjälporganisation som kunde ge dem mat, skydd och husrum. De hade sagt att de blev illa behandlade där, men hon hade inte trott dem.

Några år senare arbetade Wanjiku Atterhög med sitt nästa masterarbete, denna gång i Thailand och i ämnet global hälsa. Hon hade lärt sig thai och börjat besöka barer för att få kontakt med barnen.

Återigen byggde hon upp en förtroendefull relation och insåg då något viktigt: När de börjar lita på någon ljuger de inte. Hon tänkte på pojkarna i Kenya och beslöt att det var där hon ville göra sitt avhandlingsarbete – som ett sätt att ge något tillbaka till dem.

Så tillbaka i Kenya lät hon barnen leda och själva formulera sina behov. Det visade sig öppna fler dörrar än hon hade kunnat föreställa sig. Hon höll en tredagars workshop i en skola hon hyrt, där hon pratade med dem i lugn och ro och under lättsamma former. Men när hon efteråt ville hjälpa dem till en bra hjälporganisation hände samma sak igen.

– De vägrade och sprang iväg. Jag insåg att de var rädda och att jag måste lyssna på dem och arbeta på deras villkor, säger hon.

Till hennes överraskning förklarade de att de ville att hon, Wanjiku, skulle starta ett hem för gatubarn. De ville bo i hennes hem. Så hon öppnade ett hem, i samarbete med barnen. Wanjiku ler åt minnet.

– Det var kanske inte precis vad jag som forskare förväntades göra, men utan det där hemmet hade de återvänt till gatan. Min handledare var uppmuntrande så jag fortsatte min forskning integrerat med fältarbetet.

Barnen stannade och började snart se en möjlighet att helt lämna gatan. Hemmet blev ett fantastiskt laboratorium. När Wanjiku Atterhög förstod att det faktiskt fungerade att lyssna på barnen blev nästa steg att ta kontakt med lokala hjälporganisationer och fortsätta sina studier hos dem. Varför ville inte barnen få deras hjälp?

– De var hängivna sitt hjälparbete och väldigt engagerade, men de saknade kunskap om vad som fungerar i arbetet med dessa barn. De skällde och fördömde och det hände att de band fast barnen för att hindra dem från att återvända till gatan. Helt enkelt för att de inte visste hur de skulle göra, säger hon.

Hon lärde dem sitt arbetssätt och följde dem sedan i sin forskning. Wanjiku Atterhög startade en kurs inom Uppsala universitet och bjöd in alla hon kunde komma på i världen till första omgången; läkare, socialarbetare, lärare, politiker, hjälparbetare, poliser.

Starten blev inte så effektiv, men det visade sig sen fungera bättre med ett tydligare regionalt fokus. 2006 inbjöds hon att ge kursen inom ramen för SIDAs internationella program, för 13 länder i Asien och Afrika.

Detta projekt blev början till den vetenskapligt grundade metod som nu är spridd i flera länder. De team som fått utbildningen har spridit kunskapen vidare och nu finns grupper i Kenya, Uganda, Sydafrika, Kambodja och Thailand som alla jobbar på samma sätt. Det finns regionala nätverk i Afrika och Asien, och ett internationellt nätverk, ANoCC, där man utbyter erfarenheter och inspirerar varandra.

När tiden gått har det visat sig att framgången är större än de vågade hoppas. Med en evidensbaserad metod får de förtroende från experter och regeringar. Och de lyckas i stor utsträckning med målet, att få bort barnen från gatan.

– De är smarta och intelligenta barn. Många av dem är vuxna nu och har valt att utbilda sig. Några av dem jobbar själva med gatubarn. Andra läser juridik och vill jobba med att lagstiftningsfrågor.

Wanjuki Atterhög är inte främmande för att arbeta med barn och utbildningsverksamhet i Sverige. När Husbykravellerna pågick kände hon igen sig. Såg samma sak som i Kenya och i Thailand: Barn som ingen lyssnar på.

– Jag skrev till regeringen och erbjöd min kunskap. Jag fick svar från statsministerns kansli, men inga anslag, säger hon och skrattar. Men jag är envis, jag kommer att se till att jag får jobba med dessa ungdomar i framtiden.

Anneli Waara

FAKTA - Wanjiku Atterhög

Titel: Forskare och social entreprenör
Forskar om: Gatubarn och prostituerade flickor i Kenya, Uganda, Tanzania, Sydafrika, Kambodja and Burma.
På fritiden: Tillbringar tid med min stora familj och mina vänner, gillar att laga mat och förstås att läsa.
Dold talang: Lagar till otroligt delikata maträtter på mindre än 30 minuter (min son har börjat på en receptbok).
Gör mig lycklig: Människor som tar kontroll över sitt liv
Gör mig olycklig: Människor som konstant klagar på någon eller någonting utan att försöka anpassa sig till eller förändra situationen.

Läs mer:


ANoCC
- ett nätverk för stöd och hjälp till barn som lever under särskilt svåra omständigheter i Etiopien, Kenya, Namibia, Sydafrika, Tanzania, Uganda, Kambodja, Kina, Burma, Laos, Indonesien, Thailand and Vietnam baserat på W. Atterhögs arbete.