Nyheter och press

Leif Lewin höll årets promotionstal

2008-01-26

Vid årets vinterpromotion, där 70 doktorander och 21 hedersdoktorer promoverades, en mängd priser och medaljer delades ut, hölls även en föreläsning av Leif Lewin, som under 36 år innehaft den skytteanska professuren men som lämnar den i april. I följande text återges hela talet.

BLIR MAN SNÄLLARE AV ATT SAMARBETA?
Promotionsföreläsning den 25 januari 2008.

Magnifice Rector, Herr Ärkebiskop, Herr Landshövding, Herr Kansler, Ärade åhörare! etc

Blir man snällare av att samarbeta? Spiller den vänlighet som är nödvändig för ett gott samarbete också över på klienterna, på de berörda? Var och en som suttit i en fakultetsnämnd ler vid denna tanke. Mycket kan sägas om vår akademi. Snällhet torde inte vara vår mest utmärkande egenskap.
Inte desto mindre är idén starkt uppburen inom statskunskapen. Den världsberömde holländsk-amerikanske statsvetaren Arend Lijphart till exempel menar att samarbete skapar en ”mänskligare demokrati”, ett samhälle där de underprivilegierade blir bättre behandlade. Är detta sant?
Jag tänkte idag ta med er på en resa genom statsvetenskapens forskningsfält för att visa hur vi arbetar inom ämnet när vi söker besvara sådana till synes vardagliga men i grunden naturligtvis allmänmänskliga och djupt moraliska frågor som om Lijphart har rätt när han hävdar att vi blir snällare av att samarbeta.

Akademiker älskar distinktioner. Det är genom dem vi behärskar världen. Statsvetare är inget undantag. Lijphart säger följaktligen att det inte finns en utan två former av demokrati. Majoritetsdemokrati var den ursprungliga ordningen. I varje valkrets valdes den kandidat som fick flest röster, det parti som fick flest mandat bildade regering och minoriteten utgjorde opposition. Det senare var inte minst viktigt. Oppositionen skulle kritisera och utkräva ansvar och vara beredd att själv bilda regering efter nästa val.
Men när Lijphart betraktade det politiska spelet i sitt hemland, fann han att denna läroboksbild inte stämde. Tvärtom såg han en samarbetsdemokrati med regering och opposition i samverkan med varandra, bland annat av den enkla anledningen att den proportionella valmetoden i praktiken förhindrar att något parti får egen majoritet. Och så såg det ut på de flesta håll i världen. På samma sätt som vår förre statsminister sa att Sverige är som Katrineholm säger Lijphart att världen är som Holland. Man voterar inte. Man förhandlar. Politik är en enda stor kohandel, där koalitioner ingås och upplöses, karteller bildas och ministrarna byter taburetter med varandera.
I sina senaste arbeten har Lijphart mer och mer uppmärksammat utfallet av de två demokratiformerna – majoritetsdemokratin och samarbetsdemokratin. Det är här han kommer med sin tes att samarbetsdemokratin skapar ett mänskligare samhälle. Sjuka, arbetslösa, pensionärer, kvinnor, funktionshindrade blir bättre behandlade i samarbetsdemokratier. Kort sagt: man blir snällare av att samarbeta.

Hur prövar man ett sådant påstående? Man jämför. Den jämförande statskunskapen har gamla traditioner alltsedan Aristoteles gav sig ut på sin seglats mellan de grekiska öarna för att undersöka vilken styrelseform som var den bästa.
Men den jämförande statskunskapen brottas också med ett grundläggande metodproblem. Vilken politik som bedrivs i ett land beror ofta på speciella historiska händelser eller särskilda kulturella traditioner. Varje land är unikt. Dess erfarenheter låter sig inte utan vidare flyttas över till ett annat land. Som en temperamentsfull sydeuropeisk kollega utbrister om sitt hemland:

Italien är unikt. Det kan inte jämföras med till exempel Storbritannien eller USA. En sådan jämförelse implicerar att Italien skulle kunna förbättras om det sökte bli mera likt sådana länder – i korthet, om italienarna skulle bli mindre italienska.

Därmed har en viss förstämning spritt sig inom den jämförande statskunskapen. Efter sjuttiotalets och åttiotalets stora systematiska jämförelser av Europas statsstick har den här typen av forskning lagts i träda.

I Skytteanum har min forskargrupp tagit sig an båda de utmaningar jag här nämnt. I projektet ”En mänskligare demokrati - frågetecken” vill vi dels söka pröva Lijpharts påstående att man blir snällare av att samarbeta, dels ta oss ur den metodiska rävsaxen med jämförelser. Vi gör så att vi för det första urskiljer en av de grupper Lijphart nämner, nämligen de funktionshindrade, och för det andra flyttar över analysen från nationell nivå till kommunnivå. I Sverige bedrivs handikappolitiken av våra kommuner och dessa är verkligen jämförbara med varandra, eftersom de alla ingår i ett och samma politiska system. Samtidigt ökar vi antalet analysenheter avsevärt till 290 kommuner, under det att Lijphart bara diskuterar ett trettiotal länder.
Stödet till funktionshindrade varierar åtskilligt mellan våra kommuner. Somliga ger tio gånger mera stöd per 10 000 innevånare än andra. Är det möjligen de kommuner, där partierna samarbetar?
Nivåförflyttningen till kommuner motiveras på följande sätt. Svenska kommuner är internationellt sett stora (några till och med större än några av de länder Lijphart undersökt som Island, Luxemburg eller Malta). Vi har kommunal självstyrelse. Kommunerna har i hög grad rätt att själva utforma sin handikappolitik. De har beskattningsrätt och de står för 70 procent av utgifterna för välfärdspolitiken. Svenska kommuner är, kort sagt, som små nationalstater. Och de sönderfaller elegant i majoritetsdemokratier och samarbetsdemokratier beroende på om partierna samarbetar med varandra i kommunledningen eller inte.
Vad blev resultatet?
Svaret är att samarbetsdemokratierna, tvärtemot hypotesen, inte ger mera stöd till de funktionshindrade. Lijpjharts påstående håller inte.
Till mina finansiärer har jag kortfattat rapporterat att resultatet av vår undersökning är att det inte var som jag trodde. En viss snopenhet har kunnat förmärkas. Men av vetenskapsteoretikerna kan man lära sig att falsifiering egentligen är det enda säkra vi kan ägna oss åt, en principfasthet som jag funnit allt lättare att leva upp till allteftersom pensionsåldern närmar sig och behovet av anslagsopportunism minskar.
Men, allvarligt talat, kan vi också se i våra data vad det är som faktiskt befrämjar ett mera omfattande stöd. Det är alltså inte kommunens styrelsesätt och faktiskt inte heller deras ekonomiska resurser utan sådana förhållanden som traditioner (kommuner som tidigare haft vårdhem fortsätter att ha en större omsorgsvolym), regional kultur att vända sig till staten (den så kallade Norrlandsfaktorn), små landarealer med närhet till omsorgsförvaltningen samt politiskt vänsterstyre (socialdemokrater, vänsterpartiet och miljöpartiet).

Man blir inte snällare av att samarbeta. Lijphart har fel. Men nu är det så att statsvetare inte nöjer sig med att visa att någon har fel. Vi vrider gärna om kniven. Vi älskar att borra litet djupare. Inget gör oss nämligen på så gott humör som när vi med Herbert Tingstens ord upptäcker ”feltänkande”. Endast med svårighet kan vi slita oss från sådana resultat.
Varifrån har Lijphart fått sin idé att man skulle bli snällare av att samarbeta? Samarbetsdemokratin har sina idéhistoriska rötter i 1800-talskonservatismen. Dess motstånd mot demokratin gick ut på att man istället för majoritetsdemokratins tävlan mellan partierna borde samarbeta mellan partierna till nationens bästa. Så tolkades den svenska konstitutionens anda och innebörd alltsedan Louis de Geers dagar. Och man borde vara snäll mot de nödlidande. Denna ideologi kallades ”socialkonservatism”.
Ingen har beskrivit den mera träffande än August Strindberg, flitigt uppmärksammad av TV i julas. Jag återger här ett avsnitt ur Röda rummet i förkortad form:

Två välgörenhetsdamer kommer till de fattiga kvarteren i Vita bergen.
- Det här huset ser bra ut.
- Bra? Jag tycker det ser förskräckligt ut!
- Jag menar bra för vårt ändamål.
En blek sexåring passerar damerna.
- Känner du Jesus, min gosse?
- Nää.
- Förfärligt, Eugenie. Jag antecknar. ”Djupt andligt mörker hos minderåriga”.
Damerna gingo en trappa upp, där snickaren stod vid sin hyvel.
- Är här någon som törstar efter frälsning och nåd?
- Bjuder damerna på frälsning? Var har fruntimren fått den ifrån? Kanske bjuds det på välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd?
- Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, min gode man.
- Vi kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena!
- Kan man skriva såhär, Evelyn: ”Stark otro, förstockelse … Frukten av de så kallade arbetarföreningarna … ”
- Ge mig arbete istället och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! Men det kommer en dag då det blir än värre och då ska vi komma ner från Vita Bergen, från Skinnarsviksbergen, från Tyskbagarbergen och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar och ni ska bara få äta potatis som vi har fått så att era magar stå som trumskinn … Fy fan vad det luktar Eau de Cologne!
- Ett så oförskämt pack! Men det blir en bra rapport, Eugenie. Fort, kör oss till Hasselbacken!


Herr rektor!
Välfärdsstatens värdegrund är inte snällhet. Men den är heller inte egoism. Man bör göra en – just det! – distinktion mellan egennytta på kort och lång sikt. Statsvetarna har visat att kortsiktigt egoistiska strategier kan leda till resultat som på sikt blir sämre för alla. I längden tjänar alla på att samarbeta. Välfärdsstaten utformas efter principen om universalitet. Förmånerna behovsprövas inte. Pensioner, barnbidrag, arbetslöshetsstöd ges till alla berättigade, oberoende av privatekonomin. Så blir den universalistiska välfärdsstaten politiskt förankrad. Men så reagerar vi också med indignation när välfärdssystemet missbrukas.
En av välfärdsstatens främsta teoretiker, den brittiske samhällsforskaren Richard Titmuss, studerade blodgivning. Hur kommer det sig, frågade han, att den fungerade så dåligt i USA och så bra i Storbritannien? I USA fick blodgivarna betalt och de fann i allmänhet att priset var för lågt och därför rådde det permanent brist på blod. I Storbritannien, däremot, gavs ingen ersättning. Sjukhusen vädjade till människors solidaritet – och det fungerade väl! Hur frisk jag än är idag vet jag ingenting om morgondagen och därför har också jag ett intresse av att sjukhusen har tillgång till blod. På samma sätt förhåller det sig med handikappolitiken. Den motiveras inte av snällhet. Vem vet vilket funktionshinder jag själv kan drabbas av? Att samhället har en generös välfärdspolitik ligger i mitt eget långsiktiga intresse.
Dixi.