Nyheter och press

Äta, fly och älska - priset för en färgstark utstrålning

Pressmeddelande
2016-09-29

I djurriket kan det innebära både fördelar och nackdelar att vara en färgstark individ. I en ny studie från Uppsala universitet har forskare studerat de iögonfallande vingarna hos två arter av jungfrusländor. Deras resultat pekar på att hanarna, men inte honorna, betalar ett högt pris för att se attraktiva ut för andra jungfrusländor. Det handlar både om risken att skrämma bort sina bytesdjur och risken att själv bli uppäten.

Många djur, så som papegojor, tropiska fiskar och fjärilar är mycket färgstarka. Sådana färgrika uppvisningar favoriseras i parningssammanhang eftersom de står ut. Färg kan därför förbättra en individs chanser att få para sig. Färg kan dock också vara en belastning eftersom den gör djuret mer synlig för både rovdjur och bytesdjur. Färgstarka egenskaper utsätts därför för två olika sorters urvalstryck: positivt sexuellt urval gentemot sina artfränder (större chans att få para sig) och negativt naturligt urval gentemot rovdjur (större risk att bli uppäten) och bytesdjur (sämre chans att lyckas med jakten).

I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Functional Ecology, har forskare från Uppsala universitet studerat den iögonfallande färgen på vingarna hos två arter av jungfrusländor. Dessa sländor är bytesdjur för fåglar och fångar själva små flugor. Den framträdande vingfärgen används i kommunikation mellan könen och mellan olika arter av jungfrusländor.

Genom att använda elektrofysiologi undersökte gruppen först sländornas färgseende och fann att de ser bra i så väl UV som i det spektrum som är synligt för det mänskliga ögat. Därefter mätte forskarna vingfärgen genom att använda spektrofotometri och bekräftade att hanar är mer färggranna än honor.

Efter detta uppskattade forskarna sländornas risk för att bli uppätna i naturliga populationer genom att kvantifiera uppätna sländors vingar från fågelmatningsstationer och fann att fler hanar än honor blev uppätna. Slutligen använde forskarna sina insamlade data tillsammans med tidigare känd information om färgseendet hos fåglarna som äter sländorna och det hos flugorna som är sländornas bytesdjur för att skapa en modell över hur synlig vingfärgen är i naturliga miljöer.

Forskarna fann att hanarna är väldigt iögonfallande för fåglar, för andra jungfrusländor och för bytesdjuren, medan honorna var svårare att urskilja mot bakgrunden. Resultaten tyder på att hanar, men inte honor, betalar ett högt pris för att kommunicera med hjälp av färg med andra jungfrusländor, både när det gäller risk för att bli uppäten och när det handlar om att lyckas med den egna jakten.

- En av våra mest överraskande fynd var att jungfrusländans hanar var oförmögna att urskilja vingfärgen hos stillasittande honor. Vår hypotes är att honornas vingfärg gör att de slipper hanarnas trackaserier, vilka kan vara väldigt intensiva hos jungfrusländor. Vår studie visar att man genom att inkludera flera steg i interaktionen mellan rovdjur och byten kan få en mer komplett förståelse för för- och nackdelarna med att vara färgglad, säger David Outomuro, post doc vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.

För mer information kontakta: David Outomuro, E-post: David.Outomuro@ebc.uu.se Tel: 018-471 2756

David Outomuro, Linus Söderquist, Frank Johansson, Anders Ödeen, and Karin Nordström (2016) The price of looking sexy: visual ecology of a three level predator-prey system, Functional Ecology, 10.1111/1365-2435.12769

Forskningsartikeln är till stora delar baserad på en masteruppsats av Linus Söderquist, nu doktorand vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.

Bilder för nedladdning:
Jungfruslända