Framväxten av en symfoniorkester och ett konserthus i Stockholm

Pressmeddelande
2018-01-23

I första världskrigets slutskede gavs stora summor av privata givare för att Stockholm skulle få ett ändamålsenligt konserthus. Enskilda medlemmar ur Stockholms judiska bourgeoisie och enskilda kvinnor gjorde nu gemensam sak med aktörer inom näringslivet. Flera tidigare försök att få ett konserthus att komma tillstånd i Stockholm hade misslyckats, men det lyckades alltså nu. Varför?

I en ny avhandling redogör Mia Kuritzén Löwengart, fil doktor i historia, för de bakomliggande processerna som gjorde det möjligt att bedriva permanent symfoniorkesterverksamhet och för hur finansieringen av Stockholms konserthus ordnades. Att den ekonomiska konjunkturen var sällsynt god när insamlingen för konserthuset genomfördes, 1918, gynnade naturligtvis saken, men att människor har gott om pengar leder inte automatiskt till att ett projekt får donationer. Dessutom var att finansiera en hel symfoniorkester och ett konserthus alltför kostsamma projekt för att enbart finansieras av privata givare.

Avgörande för utvecklingen var istället helt andra företeelser. Central var uppfattningen om att en tydlig distinktion måste göra mellan vilken musik som var ”konst” och det som var ”underhållning”. Vid sekelskiftet 1900 fanns enighet inom svensk musikkritik om att Beethovens nionde symfoni skulle betraktas som "det högsta inom tonkonsten". Med detta följde ett folkbildningsideal, som byggde på att uppförandet av symfonin skulle vara tillgänglig för "alla". Under en debatt i riksdagens första kammare 1911 hävdade ecklesiastikministern att orkestermusik var att ”anse som ett statsintresse” och att ”nationens framtid ytterst” berodde på ”befolkningens andliga och sedliga nivå”. Regeringen fattade samma år beslut om en förordning om stöd till föreningar som verkade för musiklivets höjande och genom denna fick det offentliga musiklivet tydliga riktlinjer för seriös konsertverksamhet.

Det som skiljde utvecklingen i Stockholm från hur den såg ut i många andra städer i Nordeuropa och Nordamerika var att staten tog sig an uppgiften att sprida symfonimusiken till folket och att den visade sig villig att bidra till symfoniorkestrars finansiering. Att samhällsbilden präglades av social oro, bör ses som en bidragande orsak till detta. Symfonikonserten blev nu en samhällelig angelägenhet, och finkulturella strävanden sammanföll med tidens folkbildningsanda och den pågående demokratiseringen.

Statens riktlinjer bidrog till att det vid 1910-talets mitt hade blivit möjligt att göra en tydlig distinktion mellan ”underhållning” och "konst" inom musiklivet och att ett renodlat konstmusikliv skapades. Samtidigt hade publikens sociala sammansättning breddats, en beteendekod infördes i konsertsalen som byggde på att publikens förhållningssätt gentemot musiken skulle präglas av musikalisk bildning och av en estetisk hållning.

För mer information kontakta Mia Kuritzén Löwengart, tel: 070-7710473 e-post: mia.lowengart@gmail.com

En samhällelig angelägenhet. Framväxten av en symfoniorkester och ett konserthus i Stockholm, cirka 1890-1926, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2017