Universitetet

Erik Gustaf Geijer

GeijerErik Gustaf Geijer var bruksägarson från Ransäter i Värmland, född 1783. Till Uppsala universitet kom han 1799 och kunde promoveras till filosofie magister 1806. Då hade han dessförinnan låtit tala om sig. Genom en historisk-oratorisk uppsats, som kallades ”äreminne”, över Sten Sture d.ä., hade han vunnit Svenska Akademiens stora pris. Den akademiska karriären krönte han genom att bli professor i historia 1817. Den tjänsten uppehöll han tills han blev emeritus 1846. Vid fyra tillfällen var han rector magnificus. På den tiden valdes man till detta bara för ett halvår i taget.

Geijer var främst historiker. Varje historieforskare är ju barn av sin tid och det gäller också honom. Ändå vågar man påstå att han har kommit att ha betydelse också för efterföljande generationer. Intresset för honom som historiker har ännu inte mattats. Han var, sade upsaliensaren Karl-Gustaf Hildebrand en gång, ”en av de få svenska historiker för vilken historien över huvud taget haft en stor problematik” och han hade framhållit ”vikten av en historia, omfattande alla samhällsklasser”. Därigenom har han förblivit påfallande modern.

Men han levde inte bara i det förflutna utan engagerade sig i den samtida politiska debatten, också på riksnivå. Från en konservativ uppfattning gick han 1838 över till en liberal samhällssyn. Detta steg, som kallades ”avfallet”, förfärade många av hans gamla vänner.

Han var populär bland uppsalastudenterna men det hindrade inte att han vid ett tillfälle då han var rektor och som sådan måste ta hänsyn till vad myndigheterna bestämde, kom i konflikt med dem. Detta var under den gryende skandinavismens år på 1840-talet.

Om Geijer som skald kan sägas att vissa av hans dikter nu är föråldrade. Men andra i det mindre formatet hör till den svenska centrallyrikens pärlor, t ex ”Jag vet en hälsning mera kär, än värld vad du kan ge” och ”Tanke vars strider blott natten ser”. Även som kompositör var han betydande – man har kallat honom diktarmusikern. Ur en av hans dikter citeras ofta att han var född bland de blå bergen i Värmland men sedan blev han ”nödder att bo vid Fyris å”. Det är snarast ett uttryck för Geijers naturkänsla, ty i själva verket trivdes han väl i Uppsala. Sedan han blivit emeritus flyttade han dock till Stockholm, men det var för att lättare kunna utnyttja arkiven där. Han avled i huvudstaden våren 1847 men hans stoft fördes till Uppsala under stora hedersbetygelser och gravsattes på Gamla kyrkogården.

Staty av GeijerDen som kommer nerifrån staden till universitetshuset kan inte undgå att se honom, Erik Gustaf Geijer, eftersom han står som staty rakt framför fasaden. Nedanför är en musicerande kvinna placerad, kallad Geijers ”tanke”. Förebilden till henne var Geijers dotter Agnes.

Statyn, som avtäcktes (i hällregn) på1880-talet, är så magnifik att främlingar sägs ha undrat om den inte avbildar en furste eller ledande statsman. I själva verket var Geijer ”bara” professor. Men en litteraturhistoriker har senare sagt att det kunde ifrågasättas om någon enskild man så präglat ett svenskt universitet som Geijer gjorde under 1820- och 1830-talen. Det motiverar alltså placeringen och av vad som har skrivits bör framgå att även i fortsättningen kom den geijerska släktkretsen att betyda mycket för staden och universitetet. Det kan dessutom påpekas att det vackra trähus, där familjen bodde några år och som kallas Geijersgården, fortfarande finns kvar som ett uppskattat inslag i stadsbilden. Det tas i anspråk för aktiviteter med anknytning till kultur och forskning.