Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer var bruksägarson från Ransäter i Värmland, född 1783. Till Uppsala universitet kom han 1799 och han promoveras till filosofie magister 1806.

Vid 20 års ålder publicerade han sitt första verk, Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den äldre, för vilken han belönades med Svenska Akademiens stora pris i vältalighet.

1817 blev Geijer professor i historia och den tjänsten hade han fram till han pensionerades som professor emeritus 1846. Vid fyra tillfällen var han universitetets rektor. På den tiden valdes man till rektor för ett halvår i taget.

Geijer var främst historiker. Han var, sade uppsaliensaren Karl-Gustaf Hildebrand en gång, ”en av de få svenska historiker för vilken historien över huvud taget haft en stor problematik” och han hade framhållit ”vikten av en historia, omfattande alla samhällsklasser”. Därigenom har han förblivit påfallande modern.

Men han levde inte bara i det förflutna utan engagerade sig i den samtida politiska debatten, också på riksnivå. Från en konservativ uppfattning gick han 1838 över till en liberal samhällssyn. Detta steg, som kallades ”Geijerska avfallet”, förfärade många av hans gamla vänner. Sin nya ideologi försvarade han i Litteraturbladet som han grundade. Det var denna liberalism som ledde till hans starka engagemang mot slaveriet på den svenska kolonin Saint-Barthélemy. Han drev frågan om slaveriets avskaffande redan ett år tidigare i Den blå boken (1837), och under riksdagarna 1840–1841 motionerade han om saken.

Han var populär bland uppsalastudenterna men det hindrade inte att han vid ett tillfälle som rektor kom i konflikt med dem när han tvingades ta obekväma beslut på befallning från kungen. Detta var under den gryende skandinavismens år på 1840-talet.

Om Geijer som poet kan sägas att vissa av hans dikter nu är föråldrade. Men andra i det mindre formatet hör till den svenska lyrikens pärlor, t ex ”Jag vet en hälsning mera kär, än värld vad du kan ge” och ”Tanke vars strider blott natten ser”. Även som kompositör var han betydande – man har kallat honom diktarmusikern.

Ur en av hans dikter citeras ofta att han var född bland de blå bergen i Värmland men sedan blev han ”nödder att bo vid Fyris å”. Det är snarast ett uttryck för Geijers naturkänsla. I själva verket trivdes han bra i Uppsala. Sedan han blivit professor emeritus flyttade han till Stockholm för att lättare kunna utnyttja arkiven där. Han avled i huvudstaden våren 1847 men hans stoft fördes till Uppsala och gravsattes på Gamla kyrkogården.

Den som kommer från Uppsala centrum till universitetshuset kan inte undgå att se honom, Erik Gustaf Geijer, eftersom han står som staty mitt i universitetsparken. Skulptören John Börjesson har avbildat Geijer som han såg ut när han undervisade. Nedanför är en musicerande kvinna placerad, kallad Geijers ”tanke”. Förebilden till henne var Geijers dotter Agnes. Statyn avtäcktes år 1880, i hällregn.

En litteraturhistoriker har senare sagt att kanske har ingen annan enskild man präglat ett svenskt universitet som Geijer gjorde under 1820- och 1830-talen. Även i fortsättningen kom den geijerska släktkretsen att betyda mycket för staden och universitetet. Det vackra trähus där familjen bodde 1837–1846 intill universitetsbiblioteket Carolina Rediviva är idag ett byggnadsminne och kallas Geijersgården