Biblioteket samlar och bevarar för evigheten

Uppsala universitetsbibliotek är som en tidsmaskin. Just nu pågår till exempel ett arbete med att göra de äldre samlingarna mer tillgängliga med hjälp av AI-teknik. Den AI som ska hjälpa till med detta finns ännu inte, utan måste tränas fram. Här möts historien, samtiden och framtiden.

Alla de människor – studenter, forskare, allmänhet – som varje dag använder biblioteket är förstås högst samtida. En del av dessa samtida användare tar del av bibliotekets resurser för att själv skriva något, en uppsats, en avhandling, en artikel. Vad det än blir, kommer biblioteket att se till att det finns att ta del av för framtida läsare och besökare.

Samtida forskning bygger på tidigare forskning och lägger grunden till den forskning som ännu inte har skett. Ingen vet idag exakt hur en bok eller en artikel kommer att användas om tio eller hundra år. Biblioteket samlar och bevarar med siktet mot evigheten.

Inget av detta sker av sig själv. Under drygt 400 år har medarbetare på Uppsala universitetsbibliotek – bibliotekarier, konservatorer, arkivarier och många andra – förstått vikten av att ta hand om och förvalta texter och bilder.

En del av materialet har kommit till biblioteket på tveksamma vägar. Delar av samlingarna är krigsbyten. Också detta är en del av vår historia. I dag köper biblioteket mest digitala resurser, ofta fritt tillgängliga via webbplatsen. Det tryckta, svenska materialet levereras till biblioteket tack vare pliktlagstiftningen, som säger att några utpekade bibliotek ska få del av allt som ges ut i Sverige.

Så har samlingarna växt genom århundraden.

Intresset för och användningen av dessa samlingar sträcker sig långt utanför Uppsala. De är en nationell och i flera fall även internationell angelägenhet. Här tar Uppsala universitet ett ansvar som är stort och viktigt, men inte alltid så synligt som det borde vara. Universitetet förvaltar väsentliga delar av ett nationellt kulturarv.

Vi lever i oroliga tider och det är nödvändigt att tänka på säkerhet och beredskap. Biblioteket behöver på olika sätt se till att samlingarna är säkra och att verksamheten kan fortgå även i tider av kris eller krig. En väl så viktig del i beredskapsarbetet är att öka kunskapen om den resurs som kulturarvet är nu och i framtiden – för alla.

Att samla på hög är inget värde i sig. Det viktiga är att göra allt detta material så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt, idag och i framtiden. Biblioteket censurerar inte, plockar inte bort ens det som kan tyckas både främmande och motbjudande. Samlingarna behöver hanteras och ibland förändras, men aldrig utifrån ideologiska eller moraliska aspekter.

Det är viktigt att slå fast i alla tider och inte minst just nu, när vi alltför ofta hör om hur böcker rensas ut och databaser förvanskas i andra delar av världen.

När vi på biblioteket pratar om kulturarvet är det detta vi menar. Samlingar som ska ses som vårt kollektiva minne och vår gemensamma rikedom. Det vi tror oss veta idag bygger på det som var sant för länge sen – och allt detta är grunden för framtida forskningsresultat och kunskapsbyggande. Samlingarna är dynamiska och nödvändiga resurser i en ständig resa mot nya insikter.

Bibliotekets samlingar finns för att de ska användas.