Kampen mot antibiotikaresistensen: Vi kan bli bättre!
I skuggan av Coronapandemin väntar nästa globala hälsokris: antibiotikaresistens. Redan idag är resistens ett av de största hoten mot global hälsa, och hotar vår tillgång till säker mat och utvecklingen av samhällen i stort. Vem som helst kan drabbas av effekterna, oavsett hur gamla vi är eller vilket land vi bor i. Å ena sidan uppstår resistens hos bakterier ibland oavsett vad vi gör, å andra sidan kan vi skynda på processen genom att använda antibiotika på ett oansvarigt sätt. Den 15 mars försvarar Mirko Ancillotti en avhandling om vilka drivkrafter människor har i sitt användande av antibiotika och hur vi kan uppmuntras att bli mer ansvarsfulla.
En av de största utmaningarna i kampen för att förebygga att bakterier blir resistenta mot antibiotika är att se till att människor förstår att de kan drabbas av konsekvenserna. Mirko Ancillotti (Länk borttagen) har använt flera olika metoder för att undersöka hur våra föreställningar, värderingar och preferenser påverkar hur vi ser på ansvarsfull användning av antibiotika. Resultaten pekar åt samma håll: Svenskarna ser antibiotikaresistens som ett allvarligt problem. Men samtidigt är de inte särskilt oroliga för att drabbas själva.
För att människor ska förstå vad som står på spel föreslår Mirko Ancillotti att man i kommunikationen om problemet behöver trycka på att antibiotikaresistens redan är ett betydande folkhälsoproblem. Budskapet kan hjälpa individer ta ansvar för sin egen användning av antibiotika men också hjälpa beslutsfattare. Både i det stora, som när vi utvecklar strategi för insatser på samhällsövergripande nivå. Men också i det lilla, i kommunikationen på individnivå. Till exempel mellan läkare och patienter.
”Vi har ett kollektivt ansvar för att agera mot den här utvecklingen. Och det kan betyda att vi ibland måste åsidosätta våra personliga intressen. Människor måste få information och i viss utsträckning behöver de också få oroa sig. Både över den här utvecklingen och deras eget bidrag till den. Och hur det kan påverka dem själva, deras nära och kära och samhället i stort,” säger Mirko Ancillotti, doktorand vid Uppsala Universitets Centrum för forsknings- & bioetik.
När människor reflekterar över de moraliska dimensionerna av antibiotikaresistens tänker de ofta att den bristande tillgången är en fråga om rättvisa och lika tillgång. Något som ytterligare sätter fokus vårt individuella och kollektiva ansvar. Och det här kollektiva ansvaret för att motverka antibiotikaresistens reflekteras i individens ansvar inför att ta rätt beslut om antibiotikaanvändning.
Mirko Ancillottis forskning visar att det är mer troligt att människor som är medvetna om att deras egen antibiotikaanvändning påverkar andra också tar ansvar. Även när det missgynnar dem själva. Men våra beteenden påverkas av den kunskap vi har. Om oro för ökande antibiotikaresistens är vad vi behöver så bör informationskampanjer både innehålla budskap om individens ansvar, individuella hälsoval och folkhälso- och moraliska dimensioner. Då kan människor inkludera även de aspekterna i sitt eget beslutsfattande.
Mirko Ancillotti understryker vikten av att det finns en social och kulturell medvetenhet hos de som utvecklar policy på det här området. Socioekonomiska faktorer påverkar våra ”lokala” verkligheter. Något man behöver ta hänsyn till i utvecklandet av strategier för att motverka antibiotikaresistens. Vi är alla moraliskt ansvariga för att minimera vårt eget bidrag till antibiotikaresistensen. Men vi gör det inte alltid frivilligt och ibland låter vi bli för att vi inte kan. Effektiv hälsokommunikation bör utvecklas baserat på människors attityder, föreställningar och sociala normer: Det vill säga allt det som påverkar beteenden i relation till att minska utvecklingen av antibiotikaresistens hos bakterier.
Ancillotti, M. Antibiotic Resistance: A Multimethod Investigation of Individual Responsibility and Behaviour, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2021.
Anna Holm