Ny studie om vetenskapligt författarskap: 6 av 10 doktorander rapporterar brott mot Vancouverreglerna
Trots att det bryter mot reglerna erbjuds medförfattarskap ofta strategiskt, av artighet eller som gentjänst.
God forskningssed är en förutsättning för att upprätthålla förtroendet för forskningen. En oglamorös men viktig del i detta är korrekt fördelning av författarskap av vetenskapliga artiklar. Men hur ofta rundas reglerna? Ny forskning utforskar tyska doktoranders erfarenheter.
Niklas Juth är professor i klinisk medicinsk etik.
En ny studie visar att tyska avhandlingar i medicin ofta innehåller brott mot regler om hur författarskap ska fördelas. Ett vanligt exempel är att seniora forskare får stå med i författarlistan, trots att de inte bidragit. Studien, som publicerats i Research Integrity and Peer Review, bygger på tidigare forskning där Niklas Juth, professor i klinisk medicinsk etik vid Uppsala Universitets Centrum för forsknings- & bioetik, och hans kollegor undersökt författarskapsfusk i Skandinavien. Resultaten är liknande.
Doktoranderna själva tycker att Vancouverreglerna, som utgör praxis för hu författarskapet ska fördelas, både är vettiga och viktiga. Att ett brott mot dem inte bara står i strid med det etablerade systemet för akademisk meritering men också riskerar att skada allmänhetens förtroende för publicerad forskning. Trots detta rapporterar 6 av 10 att det förekommer oegentligheter i deras egen avhandling. Och det finns tydliga skillnader mellan kvinnliga och manliga doktorander. Männen har fått mer information om författarskapsregler än sina kvinnliga kollegor.
”När forskningsfusk diskuteras handlar det ofta om fabricerade data och uppmärksammade skandaler. Men den vanligaste formen av regelbrott är betydligt mer lågmäld: vem som får sitt namn på en vetenskaplig artikel,” skriver medförfattarna Niklas Juth och Nils Hansson i en debattartikel som nyligen publicerades i Svenska Dagbladet (Vem skrev egentligen forskningsartikeln?, 23 maj 2026).
De efterlyser förändringar i systemet: För det första behöver alla doktorander utbildning i forskningsetik och författarskap. För det andra krävs tydligare ansvarsfördelning, särskilt i relationen mellan handledare och doktorander. För det tredje måste transparensen öka kring vem som faktiskt har gjort vad i en studie eller publikation, oavsett ämnesområde eller antal författare.
”Ett namn på en vetenskaplig artikel ska inte vara en artighet, en gentjänst eller en strategisk markering. Så länge vi inte ändrar på det kommer vi fortsätta lära nya generationer forskare att fuska,” skriver Niklas Juth och Nils Hansson.
Anna Holm Bodin
Klempp, L., Tanriverdi, N.Z., Loerbroks, A. et al. Who deserves credit, who receives credit? A cross-sectional survey on the handling of co-authorship in medical dissertations in Germany. Res Integr Peer Rev 11, 34 (2026). DOI: 10.1186/s41073-026-00219-w