Årets kvinnor 2015
På internationella kvinnodagen i söndags släppte Expressen en lista över årets 100 kvinnor. Centrums forskare May-Britt Öhman hamnade som numer 67 på denna lista. Så här skriver Expressen: Vetenskapshistorikern May-Britt Öhman utforskade vattenkraften, följde älvarna och gick till botten med sitt samiska arv. Hon fann en omskakande historia och vänder den rätt igen. Läs nedan för May-Britt egna åsikter.
Visst är jag glad över uppmärksamheten och så där. Men jag har haft svårt att förhålla mig till formuleringen. Jag har grunnat hela dagen. Vad ska jag känna och tycka? Jag har känt mig lite blyg också. Det som uppmärksammas är ju att jag hittade mitt samiska arv och har tagit mig an det. Jag var 42 när jag fick reda på detta. Dvs hur nära i tiden det låg, det var inte någon långt borta i tid som mamma bestämt hävdade när jag var omkring 25 år och det kom upp första gången. Att jag inte kände till min historia hänger ju framförallt ihop med en aggressiv kolonisation och rasistiskt kategorisering som fick den effekten i min familj att man förträngde och förnekade sin identitet. Det är en stor sorg att inse detta. Jag såg Amanda Kernells fantastiska kortfilm Storre Vaerie i fredags. Om en gammal kvinna som tagit avstånd från sin samiska släkt och identitet till den grad att hon "hatar lappar". Jag grät från början till slut hela filmen igenom. Jag gråter nu när jag skriver detta. Vi är så många som bestulits på stoltheten över vårt arv och nu måste vi kämpa för att ta det åter i en många gånger oförstående omvärld. Därför har jag nu så här på kvällskvisten kommit fram till att denna hyllning till mig som person är ett erkännande av att det är viktigt. Att hävdandet, återtagandet av vår samiska kultur och identitet betyder tillräckligt mycket för att hyllas av Expressen. Det är fantastiskt roligt.
Elle Marja Eiras film Iditsilba, morgonsilver, berättar om när svenska kyrkan brände samiska kvinnors mössor - Čoarvegáhpir/Hornlue på 17-1800 talet. Även den såg jag i fredags. Och påmindes om hur samer på svensk sida av Sábme slutade använda kolt till vardags på 1950-talet. Att ta av sig kolten för att smälta in och förhoppningsvis slippa undan trakasserier. Idag trakasseras och misshandlas kvinnor i slöja. Det är precis samma sak. Samma övergrepp.
Därför har jag burit kolten idag. Jag tar tillbaka min historia. Vår historia. Och mig själv.
Jag vill dela hyllningen från Expressen med alla samiska kvinnor, och män, som kämpar för att upprätthålla samisk kultur - tradition -språk - marker - vatten- spiritualitet- jojk- slöjd- renskötsel - ja allt vår kultur innefattar. Jag är så tacksam att jag fått chansen att hitta in i detta och jag tackar och hyllar alla er som vägleder mig på olika sätt. Och ett särskilt Tack och hyllning till Agneta Silversparf - utan din vägledning och guidning hade jag aldrig hittat hem. Och troligen aldrig burit kolt. Agneta syr mina koltar. Jag är oändligt tacksam, ja. Detta har jag grunnat på hela dagen. Nu kan jag bättre ta till mig hyllningen när jag får dela den med alla er och samtidigt säga till alla er -oavsett tillhörighet, kultur, uttryck - som kämpar för att få hävda er identitet och kultur att jag står på er sida.