’’Apollo och Dafne’’
Konstverket ’’Apollo och Dafne’’ som finns i Ekonomikums huvudentré har väckt stora debatter under den senaste tiden. I slutet av förra året upptäckte en student vid Uppsala universitet att konstverket fortfarande fanns på plats i lokalerna och kontaktade då universitetet. Det här var inte första gången som diskussioner uppstått och det bestämdes att en paneldebatt skulle hållas i samband med detta.
Paneldebatten ägde rum den 17e mars på Campus Ekonomikum med ämnet "Apollon och Dafne - ett samtal om konstens roll på universitetet". Det var totalt sex deltagara i panelsamtalet varav Centrums forskare Anneli Häyrén och Mikael Richter, konstnären själv var två av deltagarna. Efter panelsamtalet har diskussionerna om konstverket fortsatt i medierna. Klicka på länkarna nedan för att läsa de olika artiklarna.
Anneli Häyréns svar på det senast inlägget blev aldrig publicerat i UNT så en variant av hennes svar kommer därför här istället:
Det är blott alltför vanligt att försöka ogiltiggöra genusvetenskap genom att kalla det för tillfällig nyck eller politik med ambitionen att reducera forskningsresultaten till bagateller. Det visar inte bara på okunnighet och bristande kompetens utan också på en grundläggande rädsla för andra perspektiv än de egna.
Det går inte att fråga efter ett jämställt samhälle och samtidigt ogiltiggöra genusforskningens resultat eftersom strävan efter jämställdhet förutsätter en mer fundamental förståelse om varför samhället är ojämställt. Ett av svaren på varför samhället är ojämställt, bland flera, är hur maskulinitet konstrueras med en utgångspunkt i aggressivitet och en alltför stor tolerans för dess uttryck. Ibland så stor att det inte ens förstås som tolerans för våld. Våldtäktsdebatten präglas av de konsekvenser detta ger upphov till, både i risken för kvinnor att våldtas och den bristande juridiska respekt dessa kvinnor drabbas av i rättsalar om de vågar sig på en anmälan. Många förfasas över bristen på förståelse i rätten och undrar hur det kommer sig att våldtäktsmän kan gå fria efter grova övergrepp. Det handlar om hur vi förstår rätten till vår kropp, till att säga nej och i vems blick en blir till. I, bland annat, konsten gestaltas detta emellanåt symboliskt.
Att konstens uttryck försvaras intensivt så snart det ställs en kritisk fråga om en gestaltning handlar till stora delar om friheten att få yttra sig. Det är demokratins grund och på ett plan dess självklara plattform. Den oinskränkte rätten att få avbilda och gestalta vilket motiv som helst blir i varje sådan debatt ett återkommande mantra. Därtill kommer tolkningen av gestaltningen och hur ett verk ska förstås. Det är trots allt i tolkningen som gestaltningen görs till en aktiv agent.
När det handlar om Apollon och Daphne så har både konstnären och dess tillskyndare försökt framställa både myten och bilden som en bild av kärlek. Med någon slags imaginär darr på stämman för de fram det ädla i hans jakt på henne och försöker försäkra oss andra om att vi har fel, vi som uppfattar detta som en ensidig och våldsam uppvaktning. Och det är så ett fortsatt normskapande går till. Den som har tolkningsföreträdet berättar för den som inte har det att den har fel och bör ändra uppfattning. Verket heter Apollon och Daphne vilket borde vara en ledtråd i tolkningen. En måste vara antikvetare för att kunna tolka berättelsen, som benämningen av konstverket syftar på, som något annat än en våldtäktsberättelse.
Det är häpnadsväckande att den beskrivning av ”kärleksfullhet” som framförs i ett av debattinläggen ska föreställa en bild av kärlek. Det är snarare den ultimata, könsblinda, beskrivningen av både ett försök till våldtäkt och en bild av ett tungt patriarkat. HAN är förälskad till galenskap. HON försöker springa ifrån honom för hon är inte kär i honom (struntsamma varför för det behöver hon faktiskt inte förklara i en demokrati). HON måste förvandlas till en stelnad och passiv tillvaro för att komma ifrån honom eftersom HAN INTE GER SIG när hon säger nej. När hon står där passiv och oförmögen att försvara sig tar han det han vill ha. För all framtid. Med stöd i den samtida kontexten blir hennes öde att vara till för mannen utan möjlighet att själv utforma sitt liv. En problematisering av myten hade kunnat vara att ge henne vingar eller annat som hade indikerat frihet, och friheten att välja bort honom. Hon vill inte ha sex med honom, vill inte gå honom till mötes, utan göra andra val och det får hon inte.
Detta är inte bilden av ett jämställt samhälle eller ömsesidig kärlek utan ett ständigt återskapande av en könshierarki där män har tolkningsföreträdet. Vi kan sitta i lokstallarna i Ekonomikum och läsa i tidningen om mäns möjligheter att våldta kvinnor, under 2014 kom det in 4083 anmälningar varav 178 dömdes, och sedan lyfta blicken och höra historiens vingslag.
Jag betraktas i UNT:S debattinlägg som okunnig och med en besvärande brist på humor för att jag inte uppskattar ett våldtäktsmotiv. Mitt svar på det är att det är helt sant. Jag kommer aldrig att tycka att mäns våld mot kvinnor i form av våldtäkt är roligt.