Ulrika Dahl - ny professor i genusvetenskap

Berätta lite om titeln på din installationsföreläsning: ”Elfenbenstornet och den mörka kontinenten. Om feminism, femininitet och vithet i akademin”

Som fem(me)inistisk forskare är jag intresserad av språk och stil, inte minst för olika typer av metaforer eftersom de ger så starka bildliga konnotationer och formar hur vi ser världen. Elfenbenstornet syftar på en specifik föreställning om akademin. Ordböcker definierar Elfenbenstornet som en plats för ”upphöjd tillbakadragenhet”, en slags ”avskildhet fjärran alla vardagsproblem”, ibland konnoterar det till och med en slags ”världsfrånvändhet”, eller en önskan om att ”undkomma den olärda massans uppmärksamhet.” Det är en elitistisk bild av akademin som också för tankarna till en ensam forskare som sitter och tänker, utan vare sig kropp, sammanhang eller ansvar för något annat än sitt eget tänkande och utan koppling till vad som pågår i världen.

Varje dag när jag passerar det vita tornet i engelska parken på väg till Centrum för genusvetenskap så tänker jag på denna metafor, på vilka kroppar som befolkat och fortsätter att befolka detta ”torn” och vad det får för konsekvenser. Elfenbenstornet är ganska långt ifrån hur vi feministiska forskare ser på vårt uppdrag. Som professor ser jag mitt uppdrag i första hand som lärare och forskare och jag tror att kunskap bidrar till en bättre värld. En bra början är att problematisera bilder av vem som hör hemma i akademin, vad kunskap är och hur den ska användas och att bidra till att akademin blir bebolig för fler.

Den mörka kontinenten är en annan suggestiv metafor som jag ofta återkommit till när jag sysslat med kritiska femininitetsstudier, feministiska och queera sexualitetsstudier och postkoloniala studier. Det kommer från Sigmund Freud, som ju ägnade mycket tid åt att försöka förstå femininitet som för honom var synonymt med kvinna och feminin sexualitet. För honom, som för många vetenskapsmän var femininitet en ’mörk kontinent’, något mystiskt och ”openetrerbart” och han ansåg själv att han aldrig riktigt lyckades knäcka ”gåtan.”

Med tanke på att Freuds teorier främst utgick ifrån patienter som tillhörde den vita borgerligheten är det väldigt talande att metaforen i sig har starka konnotationer till europeisk kolonialism, Freud lånade det nämligen från Stanley’s skildringar av sina ”upptäcktsresor” på den Afrikanska kontinenten. Den europeiska kolonialistiska ideologin vars konsekvenser vi fortfarande i allra högsta grad lever med, byggde bland annat på att feminisera, exotifiera och avhumanisera ”den andre.”

Jag har forskat och skrivit mycket om femininitet som feministisk fråga och framförallt problem, undersökt hur femininitet har definierats, utifrån vilka slags femininiteter feministiska agendor har formulerats och vad det får för konsekvenser för feministiskt tänkande och aktivism. Hur blev ”den mörka kontinenten” synonym med vit borgerlig femininitet som feministiskt problem?

Slutligen är hänvisningen till ’Den mörka kontinenten’ i titeln på min installationsföreläsning också en gest till en tidigare feministisk professor i Uppsala – idéhistorikern Karin Johannisson. Jag har förmånen att gå i många feministiska forskares fotspår, som alla banat väg för oss som är verksamma idag. Johannissons bok Den mörka kontinenten handlar om den vetenskapliga besattheten av att kartlägga den kvinnliga kroppen och dess ”sjukdomar” under förra sekelskiftet utifrån dåtidens sexistiska förståelser av kön. Då var den kvinnliga rösträtten och den nya kvinnan heta frågor, och feminism framställdes som farligt, som ett hot mot en ’naturlig’ ordning och som något som gjorde kvinnor och världen ’sjuk’. Det finns en del paralleller till samtiden…

För att summera, så är frågan om vilken slags plats femininitet har haft och kan ha i akademin fortsatt viktig för mig som feministisk forskare.

Vad har feminismen för roll och funktion inom akademin?

När jag undervisar i feministisk teori börjar jag ofta med Anna Wahls klassiska artikel om ”det feministiska molnet” – där hon redogör för skillnaden mellan alla nidbilder av vad feminism är och dess faktiska innehåll. Wahl menar att feminismen har tre ben. Ett teoretiskt, som handlar om hur vi förklarar vad kön/genus är och hur vi förklarar maktordningen mellan könen och det finns förstås många olika teorier om makt och kön. Sen finns också ett forskningsmässigt eller empiriskt ben som består av all den forskning av hur maktrelationer mellan könen tar sig uttryck och vad detta får för konsekvenser för kroppar, arbete, liv. Dessa två saker är förstås det vi i första hand ägnar oss åt inom genusvetenskap. Det tredje benet är det politiska – d.v.s. arbetet med att förändra maktordningar och skapa en bättre och mer jämlik värld. Dessa tre hänger förstås ihop, även i akademin. Hur vi förklarar maktordningen eller vad kön är präglar också hur vi ser på förändring.

Om vi antar att genusvetenskap är en slags vetenskaplig gren av feminism så kan vi säga att i Uppsala har vi en viktig roll och funktion. Centrum har finansiering från alla fakulteter och bidrar med kunskap om kön och makt, bland annat, till många discipliner. 

Jag har levt hela mitt vuxna liv i feministiska akademiska/vetenskapliga och aktivistiska världar. Jag hade förmånen att studera genusvetenskap och ha feministiska lärare från min första dag på college i USA. Det är ett privilegium och inte en slump att jag har det jobb jag har idag. Om det inte vore för feministers enträgna arbete så skulle vi som tillhör ”det andra könet” inte ha vare sig rösträtt, rätt till utbildning, relativ kontroll över våra kroppar, vår sexualitet och vår fortplantning, för att inte tala om möjligheten/rätten att en dag titulera oss filosofie doktorer eller professorer. Utan feminism och den kritik feministiska forskare riktat mot vetenskapen skulle vårt ämne, genusvetenskap, inte finnas. När jag nu installeras som den tredje professorn i genusvetenskap i Uppsala så är det med enorm tacksamhet för det arbete som gjorts av de som gått före mig.

Med detta sagt menar jag inte att feminismen numera spelat ut sin roll, tvärtom. Som det senaste årets politiska rörelser, från #metoo till det förnyade försvaret av abort och rätt till sexualitet har visat är arbetet med att förändra den ojämlika relationen mellan könen knappast över eller kvinnors rätt att bestämma över sina egna liv självklar. När genusvetenskap som forsknings- och utbildningsämne nu attackeras i flera länder runt om i världen och Europa, när forskare som kritiskt granskar rasism, sexism och homofobi hotas personligen och kollektivt så vet vi att det vi gör inte är ovidkommande, snarare tvärt om. Feminism syftar till att synliggöra och utmana maktstrukturer som presenteras som naturliga och självklara (inte minst för dem som tjänar på dem) och göra världen mer demokratisk och hållbar.

För mig är det uppenbart att vi behöver en feministisk forskning och politik som inte bara utmanar sexism utan också undersöker hur detta hänger ihop med andra maktordningar. Det vill säga, en feminism och en forskning som inte utgår ifrån de redan relativt priviligierade – det vill säga vita, heterosexuella, funktionsfullkomliga, materiellt och kulturellt bemedlade, normativt feminina kvinnornas erfarenheter eller problem. Detta betyder en feminism som inte enkom ägnar sig åt maktrelationen mellan könen, utan som också analyserar rasism, heteronormativitet, funktionsfullkomlighet och fattigdom. Att exempelvis reflektera över hur medborgarskap och vithet ger en rad privilegier för vissa kvinnor är dock inte alltid så populärt.

Hur gifter sig din forskning som ju handlar om att destabilisera och utmana normer som har att göra med genus, sexualitet och vithet med din position som professor inom akademin, eller ”Elfenbenstornet”?

Vare sig queerforskning eller kritisk vithetsforskning har som sin enda eller ens främsta uppgift att utmana normer i sig. Däremot belyser dessa fält både empiriskt och teoretiskt alla sätt på vilka att tillhöra normen eller majoriteten lönar sig på olika sätt och hur avvikelser leder till att du straffas, exkluderas och andrefieras. Men diskussioner om normer och normkritisk medvetenhet leder inte alltid till en faktisk förändring av fördelning av makt och resurser.

Jag hoppas och vill använda ”min position” för att göra akademin och feminismen bebolig för fler. Jag vill verka för en akademi och en genusvetenskap som både rent kroppsligt och intellektuellt representerar en större bredd och som strävar efter att reflektera samhällets demografi i större utsträckning. Det är en paradox att de akademiska meritokratiska systemen ofta reproducerar de strukturer vi som genusvetare är kritiska mot och lär våra studenter att analysera. Vi säger att vi vill ändra på detta men ändå går det väldigt trögt. Det är svårt att påtala ett problem utan att göras till problemet – i Sverige finns t.ex. ett starkt motstånd mot att tala om hur rasifiering påverkar dina möjligheter och livsvillkor trots att det är uppenbart om vi ser oss omkring. Jag är skolad i USA där jag upplever att folk inte har lika svårt att adressera dessa problem vilket kanske gör att jag inte har lika svårt att tala i klartext om vad problemet är. Jag kommer från en tradition där det dels är viktigt att betona att identitet och ideologi inte är samma sak – vi kan vara priviligierade och ändå kämpa för att strukturer ska förändras, men vi måste vara beredda på att det också kostar på att stå tillbaka. Att låta andra tala, att vägra delta i homogena sammanhang eller ’helvita paneler’ som det ibland kallas, att lära sig att se saker, och sig själv, ur andras perspektiv. Vi kan ta lärdom av vad vi redan vet: att det spelar roll vilka lärare och forskare vi möter. Du behöver något att spegla dig i, något som säger: du kan också vara här.
 

Se filmen från Ulrikas installationsföreläsning här