Vem blir biolog? Ny avhandling om normer och identitetskapande i högre biologiutbildning
I Sverige och många andra europeiska länder är antalet kvinnor inom högre biologiutbildning på kandidatnivå runt 60-70%. När man kommer upp på professorsnivå har dock antalet sjunkit till omkring 30%. Vad är det egentligen som händer på vägen? Varför minskar antalet kvinnor ju högre upp på karriärstegen man kommer?
I en ny avhandling undersöker Katerina Pia Günter normskapande, identitetsbyggande och kulturen inom biologiämnet, och hur detta påverkar vilka som känner sig inkluderade och exkluderade. Hennes forskning visar att det inom högre biologiutbildning finns normativa idéer kring vem som blir biolog – idéer som bygger på en maskuliniserad bild av vetenskap och vetenskapare. Men hon ser också att det finns ett visst utrymme för att utmana dessa normer och skapa alternativa vägar in i biologins värld. Något som i sin tur kan bidra till större mångfald inom ämnet.
Genom att analysera biologistudenters studiemotiveringstexter, biologilärares undervisningsfilosofitexter, samt intervjuer med biologistudenter i Sverige, Tyskland och Storbritannien, har Katerina undersökt identitetsskapande hos lärare och studenter samt föreställningar kring biologi som universitetsämne.
- När jag läste biologi själv så blev jag väldigt nyfiken på vad som egentligen pågår i den högre biologiutbildningen. Det blev så tydligt att det finns processer som inbjuder vissa och utesluter andra, säger Katerina. Det finns en hel del forskning på fysik och ”science identity”, eller naturvetenskaplig identitet, men väldigt lite på biologi och hur man kan förstå ”science identity” inom biologiämnet. Till skillnad från fysik då är ju biologin är ett kvinnodominerat ämne, så då blev det lite extra spännande att se hur de naturvetenskapliga normerna kommer in i identitetsarbetet även där.
Precis som andra naturvetenskapliga ämnen så finns inom biologin föreställningar kring vad vetenskap är, hur man blir en legitim biolog och vad som ses som en ”naturlig” väg in i biologins värld. Genom att analysera biologistudenters studiemotivationstexter fann Katerina olika föreställningar kring hur man blir biolog.
- Ett narrativ som var ganska så vanligt och som jag, och även en del studenter, kallar för en ”straight path”, en rak väg in i biologin, var att man alltid har varit en naturvetenskaplig person, även som barn. Man visar också gärna upp att man vill inrikta sig på något väldigt smalt, man visar upp någon slags förgivettagen briljans och talang, att man är väldigt intelligent och att man på så sätt har alla förutsättningar för att bli forskare.
De kvaliteter som premieras i den här föreställningen kring vad vetenskap är – intelligens, talang, rationalitet – är traditionellt sätt förknippade med maskulinitet. Men det fanns även andra, alternativa narrativ bland studiemotivationstexterna som Katerina analyserade.
- Det fanns också studenter som använde sig av ett annat narrativ, det jag kallar för ”backpack biology path”, eller ”ryggsäcksbiolog”. Den vägen in i biologin är mer utforskande, man samlar erfarenheter och kunskap men man har inget väldigt smalt mål och man utmanar föreställningen att man behöver vara forskare för att vara en legitim del i praktiken. Många som använder det här narrativet går också emot det smala, specifika biologiintresset utan uttrycker snarare ett intresse för hur saker och ting hänger ihop och hur vi kan göra både samhället eller hela världen till en bättre plats.
För kvinnliga studenter var det vanligare att identifiera sig som ryggsäcksbiolog i studiemotivationstexter, och på så sätt även bredda idén kring på vilket sätt en kan bli biolog.
- De där maskulina normerna av briljans och talang, det smala, det rationella, det objektiva – det utmanas med hjälp av känslor, intresse, och ja, att ta med sig alla erfarenheter i en ryggsäck och sedan får man se hur det blir.
Genom att studera undervisningsfilosofitexter, fann Katerina att även hos biologilärare inom högre utbildning förhöll sig många till maskulina normer kring vetenskap.
- Forskningen värderas väldigt högt, man ska vara forskare först och främst och att vara lärare blir sekundärt, och det synsättet bidrar till att bygga upp en slags hierarki.
Enligt den här modellen blir själva lärandet passivt, studenterna blir mottagare av lärarens forskningsexpertis och de studenter som inte är explicit inriktade på forskning sållas bort. Men även bland lärare finns det de som utmanar normen, som sätter studenten i fokus och skapar utrymme för ett mer interaktivt lärande.
Att känna sig inkluderad eller exkluderad är något som är svårt att prata om och sätta fingret på, förklarar Katerina, men konsekvenserna för den som inte identifierar sig med det normativa, eller handlar enligt normerna kan vara avgörande för ens framtida karriär.
- Man måste hela tiden förhålla sig till den dominanta diskursen om hur man gör biologi, till exempel genom att ”fake it ’til you make it”, eller att man visar ”dedication through sacrifice”, att man måste visa att man är beredd för att offra något för att bli en legitim del av den här kulturen. Det kan vara ens hälsa, det privata livet, ett feminint uttryckssätt, eller andra delar av ens identitet.
- Det är inte så lätt att se de där processerna när man är med och det är svårt att prata om hur man själv och andra blir behandlade. Det kanske lättare att prata om till exempel fysik på det här sättet eftersom det är ganska så många som är medvetna om att det är en mansdominerad miljö och att själva praktiken är ganska så maskulint kodad, men i biologin är det mycket mer subtilt. Men till exempel kan det handla om att gå en dykningskurs med enbart män, och är man då där som antingen enda kvinna eller queer person och blir mobbad eller utfryst, då riskerar det att påverka hela ens karriär, för då kanske man inte längre kan eller vill bli marinbiolog.
Men Katerina pekar ändå på att det finns utrymme inom biologiutbildningen för att utmana normerna, för alternativa vägar in i biologins värld och för en mer inkluderande biologiundervisning.
- Bara för att det idag är en större andel kvinnor på kandidatnivå i biologiutbildningen så betyder inte det att biologi är ett undantag där vi har löst alla problem, det har vi definitivt inte. Men vad min forskning visar, är att alternativ till det normativa finns och att vi kan jobba för en praktik där alla blir inkluderade. Speciellt studenterna som jag intervjuade bidrog väldigt mycket med deras perspektiv på hur vi skulle kunna göra det bättre, och det är verkligen något som jag har lärt mig och som jag försöker använda mig av i min undervisning. Som en av studenterna som jag intervjuade sa, biologin, och egentligen hela den akademiska världen, måste bli bättre på att se människan bakom, och det är kanske egentligen kvintessensen av min avhandling.
Katerina Pia Günter försvarar sin avhandling den 20 maj kl. 9:15 i Geijersalen.
Läs hela avhandlingen Figuring Worlds; Imagining Paths: A Feminist Exploration of Identities in Higher Education Biology