Maria Lönn om multipla subjektiviteter som sätter kroppsliga spår

I sitt senaste projekt om multipla subjektiviteter har hon intervjuat 30 svenska skådespelare om deras kroppsliga erfarenheter av att anamma olika karaktärers rörelser, beteenden och känslor.

– Skådespelare lånar ut sina kroppar till verkligheter som inte är deras men som ändå får kroppsliga effekter. Jag intresserar mig för hur det kroppsligt erfars att vara en person bland många och hur dessa skådespelare upplever gränser mellan det egna och det som är karaktärerna de spelar.

Subjektet innehåller flera element hela tiden, förklarar Maria, och när skådespelare lånar ut sin kropp till verkligheter som inte är deras lämnar detta kroppsliga spår. Det kan vara allt från att man repeterar in en ny kroppsrörelse, att man börjar röra sig på ett annat sätt eller i en annan hastighet, pratar på ett annat sätt, eller använder händerna på ett annorlunda sätt.

– De här inrepeterade rörelserna flyttar in i kroppen och kan ibland ändra en skådespelares egna kroppsliga gester och rörelser. Det är som att de hemsöks av andra gester. Men det kan också röra sig om tankar och idéer. Exempelvis berättade en skådespelare att hon helt plötsligt fick en tanke och inte kunde identifiera om det var hennes eller karaktärens. För när de expanderar inför de här nya verkligheterna, nya perceptionerna, så aktiverar de också nya sätt att tänka, se och notera världen.

För att utforska detta fenomen av multipla subjektiviteter använder sig Maria av Adriana Cavareros idé självet som relationellt. Cavarero vänder sig mot den västerländska idén om det autonoma subjektet och menar att våra identiteter formas i dialog och möten med olika människor, kulturer och sociala sammanhang.

– Det är en kritik mot dualismen, att det ena är vad det andra inte är. Jag tittar på en subjektivitet som innehåller mer än sig själv.

Jaget är expansivt, menar Maria, men hon ser också att det finns en sårbarhet i detta, eftersom relationen till karaktärerna som skådespelarna gestaltar gör att gränser för det självet upplöses. Därför blir egna rutiner och ritualer att förankra sig i ofta viktiga för skådespelare.

Vithet, tid och modernitet

Maria, som är genusvetare i grunden, disputerade 2018 vid Södertörns högskola med avhandlingen ”Bruten vithet: om den ryska femininitetens sinnliga och temporala villkor”. Avhandlingen utforskar hur det sinnliga upprätthåller mänsklig hierarki och skillnad, med fokus på hur vissa former av vit femininitet gynnas, medan andra ses som mindre värdefulla. Centralt för avhandlingen är vita, ryska kvinnor i Sverige och Ryssland som strävar efter att representera modernitet genom kroppen och sina sinnen.

– (Bild borttagen) För att tillmätas vita egenskaper så måste du uttrycka idéer om modernitet och det finns en idé om ryska kvinnor i Sverige som domesticerade och bundna till omoderna egenskaper och värden. Dessa vita, ryska kvinnor förlorar sin vithet i Sverige för att de ses som omoderna. Och samma idéer kan ses i Ryssland, men då utifrån kvinnor från Centralasien. I min avhandling undersökte jag hur dessa idéer manifesteras – om vithet är kopplat till tid, eller mer specifikt västerländsk modernitet, hur erfars det då genom exempelvis doft och känsel.

Rasifierade ljud och rörelser inom opera

Även i andra, tidigare projekt har Maria intresserat sig för fenomenologi och kroppens erfarenhet av att vara i den här världen. I ett projekt om hur ”barbaren” manifesteras och erfars på operascenen undersökte hon, i liket med sitt avhandlingsprojekt, hur mänsklig hierarki och skillnad etablerades via det sinnliga, men här med specifikt fokus på ljud och rörelse.

– ”Barbaren” är en rasifierad trop som är förvildad och ur tiden, jämfört då med den civiliserade idén om den vita, moderna människan. I mitt projekt tittade jag på hur vissa rasifierade ljud och djurliknande rörelser användes för att gestalta ”barbaren”, och hur de som spelade ”barbaren” erfor detta. 

I likhet med skådespelares kvardröjande kroppsliga effekter av att ta sig an olika karaktärer, visade det svårt för de som spelat barbar att träna bort de speciella ljud och rörelsemönster som de hade kultiverat.

– När man väl har tränat fram det där basljudet så kommer man användas som barbar om och om igen; det sätter kroppsliga spår. De blir som kringresande barbarer som åker runt mellan olika operascener i världen och gör de här ljuden och rörelserna av skrämsel och fara.