Samtal en väg till förändring för våldsutövare

Till det röda tegelhuset vid kanten av Stadsparken i Lund kommer runt 600 personer för samtal och behandling varje år. Hälften är kvinnor som har utsatts för våld, hot eller övergrepp. En fjärdedel är barn och en fjärdedel män som har utsatts för våld eller själva utövat våld och vill ha hjälp.

I korridoren innanför dörren till mottagningen Kriscentrum mellersta Skåne finns en vägg fylld av färgglada barnhänder i papper. Alla barn som kommer till verksamheten får rita av sin hand och sätta upp den på väggen.

– Det är väldigt symboliskt. Barnen känner att de inte är ensamma om sin situation, säger Kerstin Holmberg, samordnare mot våld i nära relationer i Lunds kommun.

Fler ringer till Kriscentrum för behandling

Kriscentret bildades 2001 och finansieras gemensamt av kommunerna i Eslöv, Höör, Kävlinge, Lomma, Lund, Staffanstorp och Svalöv. Majoriteten av de män som kontaktar verksamheten är mellan 30 och 50 år och de kommer från alla samhällsklasser. De vill ha hjälp med sina aggressioner och ilska eller upplever problem vid en separation eller vårdnadstvist.

Det är helt frivilligt att komma och verksamheten är inte knuten till Polisen eller Kriminalvården. Den är heller inte myndighetsutövande.

– En tendens som vi ser just nu är att antalet män som hör av sig till oss ökar. Det är också så att de ringer i ett tidigt skede i sin kris, innan de riskerar att hamna i ett eskalerande våld. Det betyder att vi har nått en bit med vårt förebyggande arbete, säger Kerstin Holmberg. 

Motivation krav för behandling av våldsutövare

Behandlare Per-Erik Olofsson betonar att de endast möter en liten andel av de våldsutövande männen. Han ritar upp en avsmalnande tratt med det dödliga våldet mot kvinnor i slutet av den smala änden. De män som han träffar tillhör den andra, bredare änden. Där finns också de som inte utövat våld och som vill ha hjälp innan det händer.

– De män som kommer måste vara motiverade. De som anser att de har rätt att använda våld kan vi inte behandla här. Men vi träffar deras kvinnor, säger Kerstin Holmberg.

Uppsökande verksamhet på polisstation

Information om mottagningen finns bland annat på familjerätten, på vårdcentraler och på kommunens webbsida. Sedan flera år tillbaka bedriver kriscentrum också en uppsökande verksamhet på polisstationen i Lund.

Två av behandlarna finns där vissa dagar och tar kontakt med våldsutsatta, men även med de misstänkta förövarna när det kommer in en anmälan om våld i en relation. De informerar om centret och försöker motivera männen att komma till behandling.

Den uppsökande verksamheten på polisstationen har nu utvärderats med projektpengar från Brottsförebyggande rådet.

Utvärderingen visar att Kriscentrum, genom samarbetet med Polisen, når många våldsutsatta som aldrig på egen hand skulle ha sökt hjälp.

– Men det är mer tveksamt med förövarna. Det finns en överenskommelse med Polisen om att de efter förhör ska fråga om den misstänkta vill ha kontakt med Kriscentrum. Detta görs tyvärr inte alltid. Sitter personen i arresten måste dessutom åklagaren ge sitt tillstånd, säger Kerstin Holmberg.

Samtalar om våldets konsekvenser

Männen börjar alltid med individuella samtal med en behandlare. Efter en tid kan de sedan börja i en ickevåldsgrupp för män, inspirerad av den norska modellen Alternativ till vold (ATV). Gruppen träffas 24 gånger och samtalar runt åtta teman: våld, psykiskt våld, sex, alternativ till våld, ansvar, förälder och barn, våldet orsaker och våldets konsekvenser. Ökad kunskap är ett viktigt mål och att kunna se vad ett beteende får för konsekvenser för andra.

– I grupperna får de träffa andra som utövat våld. Det är skuldbelagt och man känner sig ofta dum, och det kan de prata om här, säger Peter Widerström, en av de behandlare som håller i gruppverksamheten.

– För att få börja i gruppen måste man kunna ta ansvar för det våld man utövat. Samtidigt finns det också mycket försvarsmekanismer till en början. Männen pratar mycket om omständigheterna. Men i slutet kan de säga ”det var jag och bara jag som använde våld”. Då känner man ”yes, vi är framme”, säger Per-Erik Olofsson.

Olika insatser krävs för att bryta mönster

Behandlarna vet inte hur behandlingen fungerar på lång sikt. De upplever att männen förändras, och de kan också få positiva signaler via kvinnorna och barnen, men det finns ingen uppföljning över tid.

Socialstyrelsen skriver i sina föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer från 2014 att socialnämnderna bör kunna erbjuda våldsutövare insatser. Kerstin Holmberg tycker att det är för få kommuner som gör det. Hon efterlyser också mer forskning om våldsutövarna.

– Våldet är så mångfacetterat och vi behöver veta mer för att se vad som går att förändra. Det är dags att ge oss möjlighet att utforska detta nu, säger hon.

– Många män som utövar våld har upplevt våld i barndomen, men inte alla. Och tvärtom finns det män som utövar våld som inte upplevt våld själva. Vi behöver veta mer om riskfaktorerna, säger Per-Erik Olofsson.

Ofta pågår det rättsprocesser samtidigt som behandlingen. Peter Widerström framhåller att Kriscentrum har en roll även före och efter en rättsprocess, och inte minst i förebyggande syfte.

– Det behövs många olika saker för att bryta mönstret. En del i det är lättillgängliga mottagningar. 

Det här är en uppdaterad version av en text som ursprungligen publicerades på webbstöd för kommuner den 18 november 2015. 

NCK:s Webbstöd för kommuners webbsidor om att arbeta med våldsutövare