Bredd och förankring viktigt vid intern samverkan

För ett år sedan tillträdde Maj-Lis Olsson en tjänst som hälso- och sjukvårdsstrateg vid utvecklingsenheten på Landstinget Blekinge. Då hade arbetet med våld i nära relationer gått på sparlåga en tid, eldsjälar hade kommit och försvunnit igen, men det fanns rester av en gammal arbetsgrupp med några representanter från kvinnokliniken och akuten.

– Min tanke var att det inte skulle fungera med så få personer. För att få till förankringen ville jag sprida det ganska brett och få med representanter från alla förvaltningar inom landstinget, säger hon.

Akutkliniken, kvinnokliniken och primärvården fick sällskap av bland annat psykiatrin, hjälpmedelscentralen, folkhögskolan, landstingsservice och personalenheten. Tillsammans tog arbetsgruppen fram en kompetensmatris och funderade över vilka aktiviteter man ville satsa på. Resultatet har bland annat blivit ett par utbildningsdagar om hedersrelaterat våld och förtryck och funktionsnedsättning samt två halvdagar för chefer.

– Arbetsgruppen är drivande och fungerar som ett bollplank. Men sedan gäller det också att förankra i linjeorganisationen annars kommer man ingenvart. Och det måste vara mitt uppdrag, säger Maj-Lis Olsson som dock är noga med att allt inte ska stå och falla med henne.

Ordentlig dokumentation av hur arbetet organiseras är därför också av stor vikt.

Bred sammansättning i grupp ger nya perspektiv

Att arbetsgruppen breddats har även inneburit att helt nya perspektiv lyfts.

– Folkhögskolan träffar till exempel många ungdomar, seniorer och nyanlända. Bara genom att inkludera dem har vi nu fått till en temavecka med teater och en massa andra aktiviteter. Och avdelningschefen för landstingshälsan har tillsammans med personalenheten jobbat fram en skrivning som gäller när den egna personalen utsätts för våld i nära relationer. Det här handlar ju inte bara om våra patienter utan också om oss själva. Vi är en stor arbetsplats med 5 000 personer och 80 procent kvinnor.

Bodil Ehn, mödrahälsovårdsöverläkare, menar att det är viktigt att arbetet inte enbart vilar på ett starkt engagemang hos vissa.

– Det måste vara funktionen som tar ansvaret och det borde ingå i uppdraget att sitta i arbetsgruppen. Alla vet hur angeläget det här är men det är ingen högstatusfråga. Det är lätt att skjuta undan och tänka att det inte är så akut när det finns så mycket annat som bombarderar en.

Därför tycker hon också att arbetet mot våld i nära relationer borde finnas med som en punkt i landstingets verksamhetsberättelse varje år, precis som man alltid redovisar vad som har skett när det gäller miljöfrågorna. Det kan vara ett sätt att höja statusen och se till att arbetet faktiskt ger resultat.

Tydlig handlingsplan ger struktur för arbetet

Att Maj-Lis Olsson på utvecklingsenheten är den drivande nu, är en stor del av framgången enligt Mats Berggren, primärvårdschef. Ett tag var han själv ansvarig samtidigt som han fungerade som verksamhetschef för akutkliniken.

– Men det kan inte bara vara akuten och kvinnokliniken som drar det tunga lasset. Nu har vi fått en annan tydlighet i handlingsplanen och en struktur i arbetsgruppen. Vi vet vem som har ansvar för vad och när det ska vara gjort. Det blir generellt lite mer verkstad än tidigare och det känns som att det här även kan hålla över tid, säger han.

Viktigt välja var satsningarna ska göras

Att det blir lagom mycket är viktigt. Entusiasm är bra, men om det blir för många olika initiativ är det lätt att trötta ut folk.

– Vi har funderat över vad som verkligen är viktigt och satsat på det. Jag tycker också vi har hittat en bra nivå på den information som ligger på intranätet. Det är lagom mycket, sparsmakat och tydligt.

Både Bodil Ehn och Mats Berggren menar att kontakterna de fått i arbetsgruppen även underlättar i det praktiska arbetet i vardagen för att knyta ihop vårdkedjan och samarbeta internt.

– När man har ett ansikte på varandra så vet man vem man kan kontakta vid behov, säger Bodil Ehn.