Ambulanspersonal gör orosanmälningar efter utbildning

Åsa Gustafsson är socionom och ledare för Barnskyddsteamet i nordöstra Skåne. I teamet ingår även två barnläkare och en barnsjuksköterska. Tillsammans fungerar de som ett konsultativt stöd för all personal inom hälso- och sjukvården och tandvården. Rådgivningen sker via telefon och ibland kan de även hjälpa till på plats.

– Vi brukar till exempel få frågor om journalföring och hur man tar upp med föräldrar att man är orolig för barnen. Vi får ofta frågor om vad socialtjänsten kan hjälpa till med, säger Åsa Gustafsson.

I Barnskyddsteamets uppdrag ingår även utbildningsinsatser. Enligt Region Skånes handlingsprogram för barn som far illa ska det finnas en kontaktperson på varje vårdenhet som ska ha fördjupad kunskap kring frågorna. Teamet ger kontaktpersonerna utbildning inom tre områden: barn som far illa, våld i nära relationer och barn som anhöriga, det vill säga barn som berörs av allvarliga svårigheter kring deras förälder. Dessutom anordnas nätverksträffar för stöttning och utveckling i arbetet.

Utbildningsinsats om barns utsatthet 

Hos ambulanspersonalen i Skåne har det genomförts en stor särskild utbildningsinsats inom området barn i utsatthet under ett antal år. Idén föddes när Åsa Gustafsson pratade med en ambulansförare som hade blivit kallad till rättegång som vittne.

­­– Han kunde inte förstå varför han hade blivit kallad, allt han hade gjort var att skjutsa en mamma till sjukhus. Men ambulanspersonal är de första som kommer till ett hem, de ser kaoset. De har bara inte lärt sig att använda en bred blick, säger Åsa Gustafsson.

I den särskilda satsningen har Åsa Gustafsson tillsammans med före detta kollegan Kerstin Bergmark utbildat all personal, inklusive chefer.

– Tanken var att alla skulle känna till grunderna i anmälningsskyldigheten och veta att samtliga ambulansstationer har kontaktpersoner. De får i sin tur ytterligare kunskap för att kunna stötta sina kolleger i det dagliga arbetet, säger Åsa Gustafsson.

Lägger märke till nya detaljer

Maria Nilsson har jobbat som ambulanssjuksköterska i Kristianstad i sex år. Hon är en av två kontaktpersoner på sin station. För henne har utbildningen lett till att hon lägger märke till nya detaljer i sitt arbete.

– Man ser saker som vi har missat tidigare. Innan vi fick utbildning anmälde vi bara i de fall vi kunde se att barnet farit fysiskt illa, säger hon.

Ambulanspersonalen har gått från att anmäla barn som far illa till att även anmäla barn som misstänks fara illa. Den utvecklingen har skett framför allt för att Maria Nilsson och hennes kolleger har fått en större insikt i vad en orosanmälan innebär.

– Tidigare trodde jag att om en orosanmälan görs så kommer socialtjänsten och tar barnen. Nu vet vi att det inte fungerar så, att det handlar om att kunna ge stöd. Vi gör betydligt fler anmälningar i dag, säger Maria Nilsson.

Numera vet även ambulanspersonalen vad en anmälan leder till och att den faktiskt kan förbättra situationen.

– När Åsa Gustafsson började sitt arbete med oss var den stora diskussionen om vi vågade anmäla. Man skriver ju under med sitt eget namn. Men så frågade hon en dag: "Om du mår dåligt över att komma hem till den här familjen en gång, hur tror du då att det barnet mår som bor i den familjen och som tvingas gå hem dit varje dag". Den frågan har etsat sig fast i mitt huvud. Varje gång jag tvekar om jag ska anmäla eller inte ekar frågan och svaret blir enkelt.

Ökat antal orosanmälningar från ambulansen

Även Barnskyddsteamet har märkt att antalet orosanmälningar från ambulansen har ökat. Det syns bland annat i de enkätundersökningar de genomför varje år. Målet med arbetet är dock inte fler anmälningar utan att göra varje anmälan så tydlig som möjligt genom att till exempel minska det medicinska språket.  

­– Vi måste lära oss att vara supertydliga. Vi ska våga lyfta frågan kring våld och kunna beskriva det i anmälan, säger Åsa Gustafsson.

Maria Nilsson känner sig numera trygg när det blir aktuellt med en anmälan i hennes arbete.

– Jag vågar ta upp frågan med patienten och oftast blir det väldigt bra. Det finns många som mår dåligt och det här kan leda till att de får stöd.

Som kontaktperson fortsätter hon även att få nya kunskaper genom ytterligare utbildning.

­– Jag ska gå en utbildning i hedersrelaterat våld nu. Det är en annan grupp som jag tror vi missar ofta, säger Maria Nilsson.