Helhetsperspektiv viktigt för att upptäcka våldsutsatthet

Som kurator inom primärvården hjälper Saga Hegelund till att se hela patientens livssituation. Genom att ställa rätt frågor och samarbeta med vårdteamet kan hon bidra till att vården hittar de bakomliggande orsakerna till patientens ohälsa, som till exempel våldsutsatthet.

Saga Hegelund arbetar som legitimerad hälso- och sjukvårdskurator på Vårdcentralen Svalöv i Skåne och har en viktig roll i att komplettera vårdteamets arbete med ett psykosocialt perspektiv. Genom att belysa faktorer som patientens ekonomiska situation, relationer och andra livsomständigheter hjälper hon sina kollegor att se bortom det som står i journalen. På så sätt möjliggörs en mer heltäckande bild av patienten, vilket gör det möjligt att identifiera behov och undanröja hinder för att kunna ge rätt vård.

– Vården idag är väldigt högspecialiserad, vilket både är en styrka och en utmaning. För att patienten ska få rätt hjälp måste vi samarbeta och säkerställa att alla perspektiv bidrar till en så komplett bild som möjligt av varje patients unika situation, säger Saga Hegelund.

Det tvärprofessionella samarbetet är centralt på vårdcentralen. Personalen är organiserad i olika team som består av sjuksköterskor, kuratorer eller psykiatrisjuksköterskor, rehabiliteringspersonal och sekreterare. Dessutom kan andra specialister kallas in vid behov för att ge ytterligare perspektiv på ett ärende.

En viktig del av samarbetet sker genom regelbundna ronder där hela teamet samlas för att diskutera patientärenden. Diskussionerna följer en strukturerad metod, kallad SBAR (Situation, Bakgrund, Aktuell bedömning, Rekommendation), där varje ärende presenteras utifrån en tydlig frågeställning. Vissa fall kräver djupare genomgångar av tidigare journalanteckningar, provsvar eller insatser från andra vårdgivare, medan andra kan handla om mer akuta behov och snabba åtgärder.

– Det är ofta i samtalen med teamet som vi upptäcker nya dimensioner av en patients problematik. Ingen av oss har själv hela bilden, men tillsammans kan vi skapa en helhetsförståelse som gynnar patienten. Jag kanske ser att en patient inte tar sin medicin för att den inte har råd, medan en sjuksköterska ser att patienten har svårt att förstå doseringen samtidigt som läkaren i sin tur försöker justera medicineringen utifrån värden, förklarar hon.

Patienten får återkoppling via 1177 eller genom att ansvarig personal ringer upp. Detta arbetssätt skapar en helhetsbild av patientens behov och gör det möjligt att se mönster som kan tyda på våldsutsatthet eller andra dolda problem.

– Vi hade en patient som sökte för diffusa symptom och när jag läste igenom journalen såg jag att det fanns tidigare anteckningar om skador och skyddat boende. Det ledde till att vi kunde ta ett mer samlat grepp om patientens situation och anpassa vården utifrån det, säger hon.

Våld – en osynlig faktor bakom ohälsa

Att vara utsatt för våld kan på verka hälsan på både kort och lång sikt. Det kan leda både till akuta skador men även kroniska hälsoproblem. Att fråga om en patients våldsutsatthet gör det möjligt att ge rätt vård, förebygga sjukdomar och i vissa fall till och med rädda liv.

För Saga Hegelund är det därför viktigt att frågor om en patient är eller har varit våldsutsatt ses som en naturlig del av vården, precis som frågor om rökning eller alkohol. Hon är tydlig med att vården har ett ansvar att uppmärksamma våldsutsattheten och integrera det i sitt förebyggande arbete.

– Vi frågar om levnadsvanor för att kunna ge rätt vård, där våld är en minst lika viktig faktor. Om en patient har levt länge med oförklarliga smärtor eller ångest utan att någon frågat om våldsutsatthet kan bitarna falla på plats när vi väl lyfter frågan – och då kan vi ge rätt hjälp.

Att våga fråga

Saga Hegelund försöker alltid fråga om våldsutsatthet när hon träffar en ny patient för första gången, men tänker samtidigt att det är allas roll att fråga. Förutom tidsbrist och höga patientflöden är rädslan inför att ställa frågorna en av de största utmaningarna enligt henne.

– Vi är ofta för försiktiga och tror att patienten ska ta illa upp, men det värsta som kan hända är att vi får ett nej. Och det är inte farligt. Ibland leder dessutom ett nej vid första tillfället till att patienten senare vågar berätta, tack vare att frågan ställdes från början.

För att göra det enklare integrerar hon frågorna om våld i sina vanliga samtal, både vid nybesök och i mer fördjupade kartläggningar.

– Jag förklarar alltid i början av ett besök att jag kommer att ställa massa frågor och att patienten själv väljer om den vill svara eller inte. Jag anpassar mig såklart lite beroende på patienten, men är alltid noga med att ställa konkreta frågor, som "Har du varit utsatt för våld?" eller "Hur har du det hemma?" Det är inte svårare än så.

Saga Hegelund betonar också vikten av att vårdpersonal reflekterar över sina egna känslor inför att ställa frågor om ämnet och tillägger:

– Om du tycker att det känns jobbigt att fråga, fundera över om det egentligen handlar om patientens reaktion eller din egen osäkerhet och rädsla. Det är patienten som är viktig, inte du. Våra känslor får finnas, men just där och då måste vi kunna lägga dem åt sidan och fokusera på patientens behov. I slutändan väljer man ju ändå vårdyrket för att man vill hjälpa människor, så då måste man kunna agera och hantera ämnet för patientens skull.

Läs fler lärande exempel här.