SKL vill ha reglering av arbete med våldsutövare

De senaste 10–15 åren har en flora av insatser riktade till våldsutövare för att få dem att ändra sitt beteende växt fram.

– Först och främst är det kommuner som bedriver stödsamtal och kvalificerat förändringsarbete med våldsutövare och många kallar det för behandling. Det finns ingen riktigt samlad bild av vad som existerar men det är allt från att stödet ingår i annan form av verksamhet till att man har hela verksamheter för våldsutövare, berättar Jenny Norén, sakkunnig i kvinnofridsfrågor vid Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

SKL:s styrelse har lyft fram arbetet som prioriterat och poängterar att det är få våldsutövare som döms och straffen är i många fall för ringa för att Kriminalvårdens behandlingsprogram ska sättas in. Därför anses det betydelsefullt att verksamheter byggs upp även inom kommuner, landsting och regioner trots att dessa inte har någon generell skyldighet att arbeta med förändringsarbete med våldsutövare. Ett problem är att den här formen av verksamhet inte heller har något nationellt stöd, sker oreglerat och dessutom saknar statlig finansiering.

Tydlighet krävs

– Det som krävs framöver är en tydlig reglering av vilka som har ansvaret för att jobba med detta, och vem som ska göra vad. De här männen har ofta ett behov av långvarig psykologisk behandling för att förändra sitt beteende och socialtjänsten ska egentligen inte syssla med behandling. Samtidigt kan de ur hälso- och sjukvårdens perspektiv anses vara psykiskt och fysiskt friska. Det är ett dilemma som gör att människor hamnar mellan stolarna, säger Jenny Norén.

Hon menar att Socialstyrelsen behöver definiera vad som är psykosocialt stöd och vad som kan räknas som behandling. I skriften ”Förändringsarbete med våldsutövande män” lyfter SKL även olika strategier för kvalitetsutveckling.

– Vi har velat se vad praktikerna och forskarna säger om vad man behöver tänka på för att kvaliteten ska höjas. Hur kan man jobba med våldsutövare och samtidigt sätta de våldsutsattas behov och säkerhet i fokus? Idag ligger ansvaret för att syssla med metodutveckling och säkerhetstänk ofta ute i verksamheterna och det är inte optimalt, säger Jenny Norén.

Handledning viktigt

Hon tillägger att det är viktigt med handledning med våldskompetens för dem som jobbar med detta, något som är en bristvara idag. Dessutom måste verksamheter för våldsutövare och annat kvinnofridsarbete ingå i ett samordnat system.

– Arbetet med våldsutövare får inte ske i en egen liten satellit, för då blir det väldigt farligt. Det gäller att hela tiden arbeta med säkerhet och riskbedömningar och vara uppmärksam så att man inte går i allians med våldsutövaren.

Det senare, att professionella tappar fokus på den våldsutsatta och omedvetet bidrar till att förminska och osynliggöra mannens våldsutövande, är en risk som lyfts i skriften. Det kan motverkas bland annat genom ett system för partnerkontakt, kompetent handledning och kunskap om våldets grundläggande mekanismer.

Några direkta rekommendationer för hur verksamheter som arbetar med våldsutövare bör se ut ger dock SKL inte. Det behövs mer av utvärdering och forskning inom området. Ännu så länge saknas data på nationell nivå som kan visa vilka effekter insatserna får i det långa loppet.

Att fråga om våldsutövande

Något som väckt reaktioner är diskussionen om möjligheten att verksamheter inom socialtjänst och hälso- och sjukvård skulle ställa frågor till män om de utövat våld på samma sätt som man frågar kvinnor om de utsatts för våld. Det skulle kunna vara ett sätt att upptäcka till exempel de män som i ett senare skede till och med går så långt att de mördar sin partner. Men Jenny Norén är också väl medveten om svårigheterna.

– Det kan vara en livsnödvändig insats, samtidigt är det absolut ingenting man gör lättvindigt. Innan en verksamhet börjar ställa rutinmässiga frågor om våldsutövande måste personalen utbildas och ett system av samordnade insatser finnas tillgängligt.

Publikation: "Förändringsarbete med våldsutövande män" (SKL 2017) fulltext i kunskapsbankens databas