Färre lagföringar för grov kvinnofridskränkning

De första åren efter att brottet grov kvinnofridskränkning infördes ökade såväl antalet anmälda som uppklarade och lagförda brott. Högst var personuppklaringen kring åren 2003 och 2004. Därefter har den halverats. Orsakerna till minskningarna har varit okända, därför gav regeringen Brå i uppdrag att undersöka dem.

I utredningen som presenteras i rapporten ”Grov kvinnofridskränkning. Brottets hantering och utveckling i rättskedjan 1998-2017” har Brå tittat närmare på hela rättskedjan, från polisens sätt att registrera ett brott på brottsplatsen till domstolarnas resonemang vid domslut. Utredarna har även undersökt statistik över utsatthet för våld i Nationella trygghetsundersökningen samt kriminalstatistik över antalet anmälningar.

Olika förklaringar till minskning

I rapporten ges flera olika förklaringar till minskningarna. Att de skulle ha att göra med att färre blir utsatta för våld eller att färre anmäler brotten finns det ingen grund för, enligt Brå. Däremot har de att göra med polisens och domstolarnas arbetssätt. Dessutom påverkar de båda rättsinstanserna varandra.

– Det tycks till exempel som att polisens sätt att registrera brottshändelser har ändrats. När brottsrubriceringen infördes registrerades våld i nära relation oftare än nu som grov kvinnofridskränkning, i de fall det framkom att det handlade om upprepat våld. Det görs inte längre i samma utsträckning. Våra intervjuer visar att det numera ofta ges uttryckliga instruktioner om att inledningsvis registrera brottshändelserna som det enskilda underbrottet, säger Lisa Westfelt, utredare på Brå.

Tanken är att polisen under utredningen sedan ska samla ihop de enskilda underbrotten till en grov kvinnofridskränkning i de fall det är aktuellt. 

– Men när ett brott väl har registrerats som ett underbrott i stället för en del i ett större sammanhang så tycks det också stanna där, säger Lisa Westfelt. 

Ökat krav på stödbevisning

Skälen till att brott vid anmälan registreras som enskilda underbrott är flera, enligt Lisa Westfelt. Ett är att det underlättar för polisen att strukturera utredningarna. Men också att det numera finns ett ökat krav från domstolarna på stödbevisning, som vittnesmål och dokumenterade skador. Kravet på stödbevisning rör, enligt Lisa Westfelt, hela rättsväsendet generellt och är något som successivt har blivit allt viktigare.

– Det kan därför vara svårt att driva fall som bara bygger på målsägandes berättelse, och domstolarna dömer i lägre grad för brottshändelser inom åtal för grov kvinnofridskränkning som saknar stödbevisning. Det tycks också vara så att åklagare i vissa fall hellre väljer att gå till åtal med enskilda brott som misshandel eller olaga hot. Sannolikheten att få en person fälld är större med ett enskilt brott som har stödbevisning än att gå till domstol med ett åtal för grov kvinnofridskränkning som där det saknas stödbevisning för vissa brottshändelser, säger Lisa Westfelt.  

Svårt hantera psykiskt våld

I rapporten konstaterar utredarna att utvecklingen mot ”säkrare” åtal påverkar polisens arbete på ytterligare sätt. Brottskatalogen för grov kvinnofridskränkning är stor. Den innefattar många olika typer av brottshändelser som kan ingå i brottet. Det kan vara kränkningar, överträdelse av kontaktförbud och olaga hot. Men när det finns ett fokus på säkrare åtal är det främst det fysiska våldet som polisen registrerar och går vidare med. Sådant som ett kontrollerande beteende eller tillmälen och som pågår hela tiden saknar ofta stödbevis. Och när det psykiska våldet inte ges någon tyngd kan också det tidsmässiga sambandet gå förlorat.

–  Att åtalen kräver stödbevisning är positivt ur ett rättssäkerhetsperspektiv men för brottet grov kvinnofridskränkning kan det till exempel innebära att man inte fångar kvinnans hela situation. För hur ska rättssystemet hantera sådant som inte ger mätbara skador? Hur ska till exempel känslor som har med underordning att göra tolkas? I förlängningen kan man tänka sig att utvecklingen mot ”säkrare” åtal kan ha effekter på i vilken grad man väcker åtal för grov kvinnofridskränkning. Men att i så hög grad fokusera på det fysiska våldet var inte intentionen med bestämmelsen, säger Lisa Westfelt.

Möjlig överanvändning från början

Brå skriver att utvecklingen å ena sidan ”går mot att brottsutredningarna rörande grov kvinnofridskränkning inriktas mot vad som är åtalbart och ger fällande domar” men att den å andra sidan går mot ett arbetssätt som ”fokuserar mindre och mindre på den utsatta kvinnans upplevelse och totala situation.”  

– Det verkar i det perspektivet som om man inte lyckas med det som var avsikten med brottsbestämmelsen, säger Lisa Westfelt.

– Det här handlar också om synliggörande. En intention med brottet var att synliggöra den här typen av utsatthet. Om åtal och dom stannar vid underbrott synliggörs inte utsattheten.

Men, säger Lisa Westfelt, det minskade antalet anmälningar, personuppklaringar och lagföringar kan också bero på att rättsväsendet först nu har utarbetat en praxis.

– Frågan är ju vad som är ”rätt” nivå. Var det en överanvändning av brottsrubriceringen från början? Har rättsväsendet hittat rätt först nu efter ett antal år? Det är inte så enkelt som att säga att utvecklingen är en försämring. 

Fakta

Som ett led i arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer infördes brottet grov kvinnofridskränkning i brottsbalken i juli 1998 (brottsbalken 4 kap. 4 a §).

Brottet grov kvinnofridskränkning fokuserar på upprepade och systematiska kränkningar i form av vålds- frids- eller sexualbrott som en man begår mot en kvinna i en nära relation.

Avsikten med bestämmelsen var att se till kvinnans hela situation och därmed stärka det straffrättsliga skyddet för kvinnor som utsätts för våld. Även de brott som i straffrättslig mening betraktas som mindre allvarliga blir när de läggs samman och sätts i ett sammanhang ett allvarligt, grovt brott. Det här är en unik konstruktion. I Sverige finns bara ett till brott som på liknande sätt bygger på flera händelser med ett tidsmässigt samband. Det är olaga förföljelse. 

År 2017 fick Brå i uppdrag av regeringen att studera utvecklingen för brottet och analysera orsakerna till minskningarna i rättskedjans alla led.

Studien bygger på kriminalstatistik, uppgifter från Nationella trygghetsundersökningen, Brås misstankeregister, åtalsbeslut, fritexter i polisanmälningar samt uppgifter från stämningsansökningar och domar. Brå har även genomfört en intervjustudie med poliser, åklagare och målsägandebiträden och domare.

Från 1998 fram till 2008 ökade antalet polisanmälningar gällande grov kvinnofridskränkning från omkring 1 000 anmälda brott 1999 till drygt 2 700 anmälda brott 2008. Från 2009 till 2015 har antalet minskat. Därefter har det legat på knappt 1 900 anmälda brott per år.

Publikation: "Grov kvinnofridskränkning. Brottets hantering och utveckling i rättskedjan 1998–2017" (2019) fulltext i kunskapsbankens databas