Kvinnor görs ensamma med fortsatt våld efter separation
Många kvinnor som utsätts för våld i en nära relation upplever ensamhet. Männens våld handlar ofta om att kontrollera och begränsa kvinnornas sociala kontakter. Men ensamheten fortsätter också efter att kvinnan har separerat, och inte sällan bidrar samhällets aktörer till den. Det visar forskning från Högskolan i Gävle.
”/…/ Du vet, särskilt när jag suttit i domstol och jag suttit och är helt förstörd och berättar vad jag och barnen blivit utsatta för. Att vi hotats till livet, att jag nästan fått mina ögon utpetade, att jag blivit ivägkastad höggravid. Och så sitter domaren och bara svarar ’Ja, och hur ska vi göra nu då med umgänget?’ ”.
Citatet kommer från en kvinna som har varit utsatt för våld av en tidigare partner. Kvinnans erfarenheter från domstolen återges i forskningsrapporten ”Utan mig är du helt ensam – kvinnors levda erfarenheter av omgivningens och samhällets ensamgörande i spåren av mäns våld och eftervåld”.
Studien är gjord av Sara Skoog Waller, lektor i psykologi på Akademin för hälsa och arbetsliv vid Högskolan i Gävle, och bygger på djupintervjuer med tjugo kvinnor som hade varit utsatta för våld av män.
Hälften av kvinnorna hade barn tillsammans med förövaren, majoriteten av kvinnorna var i åldern 30–45 år. Undersökningen handlar om tiden efter separationen och om det så kallade eftervåld som kvinnorna utsätts för. Eftervåldet består av våld som mannen kan fortsätta att utsätta kvinnan för trots att hon har lämnat relationen.
Kvinnornas röster är centrala
I rapporten återges många citat från intervjuerna. Det är ett medvetet val, säger Sara Skoog Waller.
– Vår utgångspunkt är att kvinnornas levda erfarenheter är den viktigaste källan till kunskap om vad det innebär att leva med eftervåld och konsekvenser av våld, i ett samhälle som inte lyckas begränsa våldsutövande män. Många kvinnor har blivit tystade i sin relation, de har erfarenheter av att bli tystade av myndigheter och av att bli mötta med tystnad av vården. Därför hoppas vi att kvinnornas röster ska höras genom vår rapport, säger hon.
Ensamhet är en riskfaktor för ohälsa
Studien har undersökt erfarenheter av ensamheten, både social och existentiell. Den existentiella ensamheten handlar om att uppfatta sig som ensam i de egna erfarenheterna av livet – att det inte finns någon som vill eller kan förstå vad man går eller har gått igenom.
– Vi vet att ensamhet är en riskfaktor och har stor betydelse för människors hälsa. Därför är det viktigt att undersöka hur ensamheten yttrar sig och vilka konsekvenser den får, säger Sara Skoog Waller.
En konsekvens av mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är isolering. Fysiskt och psykiskt våld handlar till stor del om att kontrollera och begränsa kvinnans sociala kontakter. Dessutom är isoleringen i sig en riskfaktor för en upptrappning av våldet.
– Enligt kvinnornas erfarenheter eskalerar också våldet när mannen förlorar kontrollen över den sociala isoleringen. Mannen använder våld för att återupprätta isoleringen, säger Sara Skoog Waller.
Kvinnor lämnas ensamma med eftervåldet
Det finns en föreställning om att våldet tar slut om kvinnorna bara lämnar mannen, säger Sara Skoog Waller. Men enligt studien fortsätter ofta våldet.
– Vi ser i intervjuerna att kvinnorna många gånger möter hinder och motstånd från samhällets sida när de försöker att lämna förövaren och bli fria från våldet. De blir ensamma med eftervåldet och dessutom kan samhället till och med medverka till att våldet fortsätter. Det här gäller i synnerhet de kvinnor som har barn med förövaren, för dem finns det ingen slutpunkt för eftervåldet. De befinner sig i ett ständigt trauma, säger Sara Skoog Waller.
Ensamheten fördjupas när kvinnorna inte blir trodda
I rapporten används begreppet ensamgörande för att beskriva och göra tydligt att kvinnorna görs ensamma genom en aktiv handling. I studien ges exempel som att kvinnor ifrågasätts, inte blir trodda samt att deras berättelser blir ignorerade. Genom responsen från samhällets aktörer och andra i kvinnornas omgivning fördjupas både den sociala och existentiella ensamheten. Ensamgörandet sker både på en relationell nivå, det vill säga i kontakten med mannen men också med närstående, samt på en strukturell nivå genom bemötanden och beslut från samhällets aktörer.
– Många kvinnor uttryckte också i intervjuerna att ”det värsta var inte mannens våld utan det värsta var det som samhället inte gjorde”. Att det fanns en sådan underlåtenhet, säger Sara Skoog Waller.
Samhället ger mannen makt
Flera kvinnor citeras i rapporten när de berättar om bemötanden från vården, socialtjänsten och från rättsväsendet. En kvinna beskriver hur hon larmade socialtjänsten om våld mot barnen när de träffade pappan:
”/…/ Och jag ringde till socialtjänsten och berättade precis allt. Och jag fick ju inte alls något gehör. Dom sa att det där är en process som ni har och vi kan inte bry oss om det. Jag tänkte att dom måste hjälpa när barnen utsätts för våld under umgänget. /…/”
– Våldet osynliggörs aktivt på det här sättet. När socialtjänsten säger att det handlar om en konflikt och en process mellan kvinnan och mannen behöver inte samhället ta ansvar. Utifrån ett könsmaktsperspektiv blir det tydligt att samhället fortsätter att ge mannen makt. Här handlar det ju om fäders rätt till sina barn, något som är djupt rotat på ett strukturellt plan. Men vi måste synliggöra förövaren också när det handlar om en pappa, säger Sara Skoog Waller.
Enligt Sara Skoog Waller behöver samhället inte bara synliggöra våldet när det gäller umgänge efter en separation utan också synliggöra barnen. Det är en nyckel, säger hon.
– Barnen måste ses som egna individer men här väger pappans rätt till barnen tyngre. Både kvinnorna och barnen är fast i ett fortsatt trauma och fara när våldet osynliggörs av samhället. Det är oerhört allvarligt och förfärande att det sker, säger Sara Skoog Waller.
Sara Skoog Waller.