Våldsutsatta hbtqi-personer möter hinder när de söker hjälp
Renita Sörensdotter är forskare vid NCK.
Det är svårare för en hbtqi-person som utsätts för våld i en nära relation att söka hjälp. Ofta beror det på heteronormativa förståelser av våld vilket leder till brister i kunskap hos dem som ger stöd. Det visar en rapport från NCK som tagits fram på uppdrag av regeringen.
Rapporten är en del i ett regeringsuppdrag om att kartlägga våld i hbtqi-personers nära relationer som genomförs i samarbete med Jämställdhetsmyndigheten och Socialstyrelsen. NCK bidrar bland annat med en forsknings- och kunskapsöversikt med fokus på internationella och nationella studier om hjälpsökande och stödinsatser.
Enligt Renita Sörensdotter, en av två forskare vid NCK som arbetat med kartläggningen, har hbtqi-personer svårare att identifiera sig som utsatta för våld och de blir heller inte sedda som utsatta. Dessutom saknas en samhällelig berättelse om våld i hbtqi-relationer. Det får konsekvenser för möjligheterna att söka och få hjälp.
– Många har svårt att se sig själva som våldsutsatta eftersom de inte känner igen sig i hur mäns våld mot kvinnor beskrivs. Det finns en idé om att män inte kan vara offer och kvinnor inte kan vara förövare, säger Renita Sörensdotter.
Andra hinder för att söka och få hjälp bygger på att hbtqi-personer har lågt förtroende för samhället, inte sällan har de varit med om diskriminering och andra former av våld. Vidare har hbtqi-personer erfarenheter av att inte bli bemötta på ett respektfullt sätt, visar rapporten.
Speciella omständigheter för hbtqi-personer
Några specifika omständigheter som rör hbtqi-personers våldsutsatthet är att förövare kan finnas i samma bekantskapskrets eftersom sammanhangen för hbtqi-personer är begränsade. Det saknas också ord för att beskriva sexuellt våld i lesbiska relationer.
Män som utsätts för sexuellt våld upplever mycket skam och också en ordlöshet. Förövare kan använda identiteten för att kränka genom exempelvis att förbjuda transpersoner att ta sina könsbekräftande hormoner eller kalla personen för öknamn. Förövare kan även hota med att berätta för andra om offrets sexualitet eller könsidentitet.
De stödverksamheter som finns har ofta bristande kunskap om hbtqi-personers livsvillkor och de specifika omständigheter som ingår i våldet. Ytterligare hinder är homo-, bi- och transfobi inom formella stödinstanser, men också det oreflekterade heteronormativa bemötandet som medför att yrkesverksamma missar våldsutsattheten eller bagatelliserar den. Det finns stödinsatser som riktar sig specifikt till hbtqi-personer men de är få och finns endast i större städer.
– Att som hjälpsökande bemötas med diskriminering, brist på förståelse, okunskap, raljerande jargong eller hot underminerar förtroendet för stödet och den som behöver hjälp blir lämnad åt sitt öde, säger Renita Sörensdotter.
Öka kunskapen och förbättra bemötandet
Våldsutsatta hbtqi-personer lyfter fram att kunskap om hbtqi-personers villkor, ett icke-fördömande bemötande och erfarenhet av att arbeta med hbtqi-personer är viktiga faktorer för ett tryggt bemötande, enligt rapporten.
– För att kunna ge ett bekräftande och stärkande bemötande behöver verksamheterna vara inkluderande i sitt tilltal, de behöver vara lyssnande, stödjande och icke-dömande, säger Renita Sörensdotter.
Fakta
Rapporten ”Hbtqi-personer och våld i nära relationer. Om hjälpsökande och stödinsatser” (NCK 2025:1) av Nicole Ovesen och Renita Sörensdotter ingår i ett större projekt som genomförs i samverkan med Jämställdhetsmyndigheten och Socialstyrelsen.
Rapportens resultat bygger på en forsknings- och kunskapsöversikt av internationellt material om hjälpsökande och stödinsatser för hbtqi-personer som utsatts för våld i nära relationer.
Målgrupp är i första hand myndigheter, regioner, kommuner och civilsamhälle.