Ansökan: Intrarenal syrgasbrist och utveckling av diabetesnefropati

Tidsperiod:

1 januari 2014 – 31 december 2019

Projektledare:

Fredrik Palm

Finansiär:

Vetenskapsrådet

Bidragstyp:

Projektbidrag

Budget:

18 000 000 SEK

Syrgasbrist orsakar njurskador vid diabetes Omkring 15% av alla patienter med sockersjuka (diabetes mellitus) utvecklar kroniska njurskador inom 10-15 år efter sjukdomsdebut. Hur detta går till är i dagsläget oklart, men vi har i detta forskningsprogram utvecklat en hypotes som kan förklara detta. Vi föreslår att syrgasbrist i njuren är orsaken för de kroniska njurskador som diabetiker utvecklar och att cellens energiproducenter, mitokondrierna, är inblandade i denna process. Genom att mitokondrierna börjar konsumera mer syrgas utan att detta leder till varken ökad energiproduktion eller en kompensation i form av ökad syrgasleverans (dvs oförändrat blodflöde) kommer en syrgasbrist att uppkomma i njuren. För att fastställa om den föreslagna mekanismen stämmer kommer vi att genomföra undersökningar i ett antal olika experimentella djurmodeller där vi experimentellt kan manipulera syrgastillgången och blockera viktiga steg i den föreslagna hypotesen. Fokus kommer att riktas på undersökningar av förändringar i mitokondriernas syrgasanvändningen och hur detta återspeglas i förändringar i njurens funktion. Avslutningsvis kommer vi också att undersöka varför inte bristen på syrgas leder till att kompensatoriska gener aktiveras så som brukligt är om syrgasnivåerna i kroppen blir farligt låga. Om vår hypotes stämmer skulle den kunna vara giltig för ett större antal mer eller mindre vanliga sjukdomstillstånd som är starkt förknippade med ökad risk för kroniska njurskador, så som högt blodtryck, akut njursvikt och ischemi-reperfusionsskada. För de patienter som utvecklar diabetesnefropati är alternativet behandlingar som i bästa fall endast bromsar sjukdomsutvecklingen, men som i de flesta fall inte ger några stora förhoppningar av att återställa normal njurfunktion. Resultat från vår forskning kommer att leda till att vi tidigare kan identifiera vilka patienter som kräver intensiv övervakning och tidig behandling för att på så sätt tidigt förhindra fortsatt sjukdomsutveckling. Vidare finns det stora förhoppningar om att vi kommer att identifiera nya måltavlor för framtida läkemedelsutveckling.