Skandinaviska ProstataCancerGruppen studie nr 17 (SPCG-17)

Tidsperiod:

1 januari 2017 – 31 december 2019

Projektledare:

Anna Bill-Axelson

Projektdeltagare:

Lars Holmberg, Hans-Olov Adami

Finansiär:

Vetenskapsrådet

Bidragstyp:

Projektbidrag

Budget:

2 100 000 SEK

Skandinaviska Prostatacancergruppen studie nummer 17 (SPCG-17): När aktiv monitorering bör övergå i botande behandling vid prostatacancer - en randomiserad studie jämförande dagens praxis med standardiserade kriterier. Prostatacancer är den vanligaste manliga cancerformen och efter införandet av blodprovet prostataspecifikt antigen (PSA) har upptäckten av prostatacancer ökat dramatiskt sedan 1990-talet. Den största ökningen beror på att man finner en stor andel lågrisktumörer som i de flesta fall inte kommer utvecklas så att den kan sprida sig eller leda till död i prostatacancer. Denna omfattande upptäckt av lågrisktumörer har också lett till överbehandling med operation eller strålning, som båda kan ge svåra biverkningar och försämrad livskvalitet (främst impotens och urinläckage efter operation, och urinträngningar och tarmproblem efter strålning). Det stora problemet med överbehandling har resulterat i att man i Sverige och i andra länder rekommenderar aktiv uppföljning (aktiv monitorering), med återkommande PSA testning och upprepade vävnadsprover av män med lågrisktumörer och vissa mellanrisktumörer. Syftet är att ge botande behandling i de fall tumören visar tecken på att ha lämnat sitt lågrisktillstånd och fått egenskaper som medför högre risk för sjukdom hos patienten. Aktiv monitorering är ett alternativ som många män idag väljer bort på grund av oklarheter, där den viktigaste faktorn är NÄR man behöver avbryta den aktiva monitoreringen och påbörja botande behandling med operation eller strålning. Det finns begränsad kunskap om vilka undersökningar som visar att tumören har blivit mer elakartad. Därmed saknas även gemensamma rekommendationer om utformningen av aktiv monitorering, vilket leder till stora geografiska skillnader i användandet av aktiv monitorering både inom Sverige och i jämförelse med andra länder. Bristen på klara riktlinjer för när man ska övergå i aktiv behandling leder till osäkerhet och oro både för patienter och behandlande läkare, vilket ökar risken för onödig behandling. För att komma till rätta med detta problem startar vi nu en stor studie för män som börjar aktiv monitorering i Sverige, Danmark, Finland och England. I studien fördelas männen slumpmässigt i två grupper; en grupp där man kan övergå till botande behandling enligt dagens praxis och en grupp där botande behandling först startas vid uppfyllda standardiserade kriterier (magnetkamera förändringar eller patologiförändringar i vävnadsprover). I studien kommer vi att använda magnetkameraundersökning med riktade vävnadsprover (om tecken finns att tumören förändras) som uppföljningsmetod, istället för återkommande rutinmässiga vävnadsprover. Forskning har visat att magnetkameraundersökning med riktade vävnadsprover mot förändringar finner fler allvarliga tumörer och färre obetydliga tumörer än vad man gör med slumpmässiga vävnadsprover. Vi vill även undersöka om det är bättre att använda magnetkameraundersökning som uppföljningsmetod. Uppföljning med magnetkameraundersökning istället för återkommande vävnadsprover minskar även risken för biverkningar med infektioner som kan uppstå i samband med provtagningen, samt obehaget av vävnadsproverna som många patienter upplever. Det pågår studie