Klientelism, krigsförbrytare och risken för våld efter inbördeskrig

Tidsperiod:

1 januari 2017 – 31 december 2019

Projektledare:

Joakim Kreutz

Projektdeltagare:

Anders Themnér

Finansiär:

Vetenskapsrådet

Bidragstyp:

Projektbidrag

Budget:

3 600 000 SEK

Hur man bäst hanterar krigsförbrytare efter inbördeskrig har visat sig vara en nyckelfråga för att lyckas bygga fred. Å ena sidan hävdar viss forskning att amnestier kan vara användbara för att få slut på själva konflikten, medan det å andra sidan är viktigt att utreda krigsbrott för att underlätta försoning och etablera respekt för lag och ordning. En fråga som inte har uppmärksammats av den här litteraturen är vad som händer i postkonfliktländer just vid det tillfälle som före detta krigsherrar grips. Dessa gripanden har ibland lett till våldsamma protester från anhängarna till den anklagade, som till exempel när den före detta jugoslaviske ledaren Slobodan Milošević greps i april 2001. Detta ledde till skottlossning mellan hans lojalister och polisstyrkor, och det fanns en risk att situationen skulle utvecklas till ett nytt inbördeskrig. Vid andra tillfällen, som när Charles Taylor greps i Liberia i mars 2006, så skedde inte samma våldsamma motreaktion. Vad förklarar denna skillnad?   Vi menar att risken för våld i samband med gripandet av före detta krigsherrar beror på vilken politisk och ekonomisk roll de har spelat efter konflikten har avslutats. Det är inte ovanligt att före detta ledare fortsätter att ha inflytande och kontrollera tillgångar i form av politisk makt eller ekonomiska resurser även efter ett fredsavtal. Detta ger dem möjlighet att fördela stöd till sina anhängare vilket gör att informella nätverk – ofta byggda på korruption - som skapats redan under konflikten finns kvar eller växer sig starkare. Vi argumenterar att risken för våld är störst om häktade ledare har monopoliserat fördelningen av ekonomiskt stöd till sitt nätverk. När sådana ledare arresteras riskerar anhängarna att förlora tillgång till de resurser som de ofta är beroende av. För att bevara nätverket intakt, har juniora eliter incitament att organisera våldsamheter för att tvinga myndigheterna att inkludera dem i andra nätverk eller släppa den häktade ledaren. Vi kommer att använda två olika metoder för att undersöka förklaringsvärdet av denna hypotes. Vi kommer först att genomföra en kvantitativ studie som undersöker förekomsten av våld i samband med gripandet av ledare i krigshärjade länder mellan 1946 och 2015. För att kontrollera samband identifierade i den kvantitativa studien, och i mer detalj förstå hur gripanden i vissa fall leder till våldsamheter, kommer vi även att genomföra en komparativ studie som jämför arresteringen av Slobodan Milošević (f.d. Jugoslavien) och Charles Taylor (Liberia). Material för den komparativa studien kommer att samlas in med hjälp av social nätverksanalys och djupintervjuer med f.d. kombattanter, politiska ledare, journalister och NGO-representanter i Liberia och Serbien. För att resultaten från studien ska göras direkt användbara för svensk utvecklingspolitik, så kommer lärdomar att presenteras både i generella termer och specifikt för att stödja Sveriges roll i byggandet av fred och demokrati i Myanmar. I likhet med Liberia och Serbien efter krigen pågår idag ett intensivt reformarbete av politik och institutioner i Myanmar där frågor hur man ska hantera klientelism och begångna människorättsbrott är mycket känsliga. Genom att anordna seminarier med forskare, civilsamhället, och beslutsfattare i Myanmar där erfarenheter från andra länder diskuteras öppnar vi debatten om dessa frågor i landet samt bidrar med fall-specifika förslag för hur rättvisa och stabil fred kan uppnås.