Fred Nyberg: Ensidigt om alkohol i SVT

(Bild borttagen)

Aktuellt torsdag 3 januari 2013 i SVT innehöll ett inslag om en man som kunde behandla sitt alkoholberoende med en terapi som innehöll en fortsatt konsumtion av alkohol. Mannen som var van att dricka alkohol, t ex rödvin, hade efter sin pension ökat sitt drickande så att det enligt honom hade renderat ordentliga problem. Han kunde sedan med hjälp av god terapi minska sitt drickande och bli av med sitt påstådda beroende. Inslaget gick ut på att man inte skulle behöva ha en nollgräns för behandling av alkoholism. Frågan ventilerades med några experter som i vissa avseenden levererade hyfsade svar men, enligt min uppfattning, saknades flera väsentliga aspekter.

Hur såg diagnosen ut? Uppfyllde mannen i fråga de kriterier som finns till exempel i DSM-IV? Var det en specialist som mannen hade konsulterat för att få sin diagnos bekräftad? Finns det evidensbaserade studier som ger stöd för att all alkoholism kan behandlas med måttligt drickande? Vad är det som säger att man kan generalisera det i TV presenterade fallet om behandling till kategorier bortom det snäva intervall som det här var fråga om?

Det framgick, om än inte med tydlighet, att mannen representerade en kategori som kunnat använda alkohol större delen av sitt aktiva liv och det var först vid pensionen som överkonsumtionen tog fart. Det placerar mannen i en kategori som löper mindre risk när det gäller att utveckla sjukdomen alkoholism. Att börja överkonsumera alkohol när hjärnans funktioner är i en dalande fas innebär inte samma skaderisk som den för individer som överkonsumerar i yngre ålder. Det är känt att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern. Största risken gäller för dem som påbörjar en högkonsumtion av alkohol under tidiga tonår.

Det finns två huvudtyper av alkoholism (typ I och typ II) vilket båda de intervjuade experterna känner till. Typ II karakteriseras bland annat av tidig debut och en speciell typ av personlighet där det ärftliga inslaget är påtagligt. Att ärftlighetsfaktorer måste tas med i beräkningen vid design av behandlingsstrategier är oundvikligt. Att behandla unga alkoholister samt medelålders personer med typ II diagnos med måttlig alkoholkonsumtion skulle ställa så pass höga krav på kompletterande samtalsterapi att det torde ses som ouppnåeligt.

Det är viktigt att inslaget i Aktuellt inte tas som en indikation på att inga nollgränser behövs. För många alkoholister, kanske de flesta, är detta en nödvändighet. Alkoholinducerade skador på hjärnan som leder till att individer fastnar i ett beroende innebär inte sällan en livslång sårbarhet som inte bara kan triggas av måttligt drickande, utan där enbart åsynen av en vin- eller spritflaska kan vara tillräckligt för att föra individen tillbaka till ett obönhörligt drickande.

Fred Nyberg
PhD, Professor
Institutionen för farmaceutisk biovetenskap
Uppsala Universitet