Valsgärde
Gravfältet vid Valsgärde
Valsgärde ligger tre kilometer norr om Gamla Uppsala i centrum av Uppland. Idag ter det sig som en låg kulle som reser sig från Uppsalaslätten och en del av den stora grusåsen som löper genom landskapet.
Vid grustäkt under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal hade men funnit några artefakter vid Valsgärde. Dessa ansågs vara från sen järnålder, men platsens egentliga karaktär avslöjades inte förrän 1926. Dett år visade Petrus Hübinette, en kontorist, och E.E. Eriksson, en tingsdomare, Valsgärde för två arkeologer som arbetade vid en utgrävning av Gamla Uppsala kyrka. Arkeologerna var Sune Lindqvist, nyligen utnämnd till professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, och hans amanuens Karl-Alfred Gustawsson, som tillsammans undersökte de många utsträckta nedsänkningarna, som tydligt syntes i kullarnas morän.
De drog slutsatsen att de förmodligen var lämningar efter båtgravar, en förmodan som stärktes när närmare undersökningar följande år påvisade ett hästkranium med grimma. 1928 påbörjades en systematisk utgrävning av Valsgärde under ledning av Lindqvist där arkeologistudenter och assistenter deltog.
Den första båtgraven som undersöktes visade sig vara vikingatida, och under de följande två åren grävde man ut fyra exempel till från samma period. Sune Lindqvist och hans team förstod snabbt den nära parallellen med det berömda båtgravfältet i Vendel i norra Uppland, med dess sensationella upptäckter som gjorts några decennier tidigare och som givit namn till den period som omedelbart föregick vikingatiden. Lindqvists grupp hoppades framförallt att finna lika spektakulära och oplundrade vendeltida båtgravar också i Valsgärde.
Dessa förhoppningar uppfylldes när man började se lämningar av denna typ på kullarna, varav fyra var särskilt framstående. Dessa gravar är fortfarande de mest dramatiska gravarna på platsen, och resten av Valsgärdeprojektet formades kring dem. Trots att det är förståeligt att man fokuserade på vendelperioden kan man i efterhand se att det i viss mån gjorde att man tappade forskningsfokus på gravfältets bredare arkeologi, eftersom det nyttjades långt in på senare delen av järnåldern.
Efter de första utgrävningssäsongerna började det diskuteras vilket museum - i Stockholm eller Uppsala - som skulle förvara fynden från Valsgärde. Detta gjorde att utgrävningarna stoppades, och ytterligare försenades av andra världskriget. 1946 fortsatte man utgrävningarna igen, och dessa avslutades 1952. Dessa senare fältsäsonger leddes av Bertil Almgren och Bengt Schönbäck (1957).
Sammanlagt hade man då funnit 15 båtgravar, 15 andra gravar av olika typer (huvudsakligen kammargravar och kistgravar), och 62 brandgravar. Andra lämningar av mer osäker karaktär hade också dokumenterats, som t ex en båtformad struktur gjord av uppresta timmerstolpar, och dessutom boplatslämningar. Dokumentationen av Valsgärdegravarna är av olika kvalitet, men är generellet sett mycket bra, inte bara för den tiden, men också i jämförelse med en del av den arkeologiska dokumentation som görs idag. Detta är mycket tack vare olika personers arbete, som exempelvis Else Nordahl, som upprätthöll ordningen i fält och när protokollen arkiverats. Detta har medfört att även om metoderna har utvecklats och förbättrats, så kan dagens arkeologer studera Valsgärdematerialet utan större problem.
Även om de inte innefattas av detta projekt så företogs nya utgrävningar vid Valsgärde under mitten av 1990-talet av Svante Norr och Anneli Sundkvist (1995), men denna gång med fokus på boplatslämningarna nära gravfältet.
Publikationshistorik
Publikationshistoriken för Valsgärdeutgrävningarna är komplex.
Den första syntesen av upptäckterna publicerades tidigt efter att utgrävningarna påbörjats (Lindqvist 1929). Kort därefter publicerades tre av de vikingatida båtgravarna i form av artiklar (Dyfverman 1929; Fridell 1930; Odencrants 1933). Arbete på de vendeltida båtgravarna påbörjades i stort sett omedelbart med en preliminär redogörelse av båtgrav 7 (Arwidsson 1935), och flera specialistartiklar publcerades på dessa gravar och i andra frågor (Lindqvist 1932, 1934; Arwidsson 1932, 1934).
En andra, mer fullständig sysntes publicerades av Lindqvist 1940, och dess problematiska kontext har också betydelse för hur projektet fortlöpte vid denna tidpunkt. Artikeln publicerades i Germanen Erbe, nazistpartiets officiella arkeologiska tidskrift. Lindqvist föreföll ha ett nära förhållande med och en positiv inställning till Tredje Riket, vilket medförde att hans rykte led skada under resten av livet. Under tidigt 2000-tal öppnades de svenska säkerhetsarkiven från krigsåren, och då avslöjades det att verkligheten var helt annorlunda: Lindqvist hade varit underrättelseagent som arbetade mot nazisterna under stor personlig risk, och hade också varit ansvarig för att ha räddat flera judiska familjer. Eftersom dessa operationer hade varit hemliga avslöjade han inget före sin död 1976. De hemliga operationerna fick dock allvarliga konsekvenser för efterarbetet med utgrävningarna.
Tidplanen för hur de fullständiga rapporterna skulle publiceras höll inte. Speciellt de vendeltida båtgravarna var mycket komplicerade med hundratals artefakter och detaljerad stratigrafisk information, och de specialister som var involverade i arbetet hade också andra krav på sin tid. Forskningen pågick trots krigsår och dispyt mellan museer, och en speciell publikationsserie - Acta Musei antiquitatum septentrionalium Regiae Universitatis Upsaliensis - invigdes av Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker (nu Museum Gustavianum). Till slut publicerades tre av de fyra vendeltida gravarna i bokform i underserien Die Gräberfünde von Valsgärde. Lindqvists tidigare student och kollega, Greta Arwidsson, publicerade båtgrav 6 år 1942, båtgrav 8 år 1954, och båtgrav 7 år 1977. Utanför denna serie publicerades delvis den folkvandringstida kammargraven 20 av Anna-Märta Tjernberg år 1948. Förutom rapporterna om gravarna skapades också en andra underserie Valsgärdestudien med analyser av artefakter. Två doktorsavhandlingar gavs ut i denna serie, om emalj och glas (Arwidsson 1942b) och svärd (Olsén 1945, ett arbete som planerades uppta flera veolymer, men där bara den första färdigställdes). Samtliga rapporter publicerades på tyska, i enlighet med tidens akademiska tradition.
Eftersom publiceringen av de stora vendeltida båtgravarna fördröjdes medförde det att samtliga andra gravar som undersökts mellan 1946 och 1952 också gick detta öde till mötes. Största delen av detta material är inte särskilt komplicerat men är av stort värde. Fragment av materialet har offentliggjorts i olika akademiska artiklar, men huvuddelen av gravarna har inte alls publicerats trots deras stora forskningspotential.
Många decennier senare, år 2013, inrättades en ny serie av Museum Gustavianums arkeologiska forskningsgrupp med titeln Acta Musei Gustavianum Regiae Universitatis Upsaliensis (trots sitt namn blev serien aldrig formellt en Acta serie inom universitete, och är därför ett fristående arbete). Serien hade också som undertitel Valsgärde Studies men med volymnummer ett. Endast en bok publicerades i denna serie, med översättningar av de tidiga artiklarna om de vikingatida båtgravarna 1, 2 4 tillsammans med ett antal nya analyser (Munktell 2013).
Förutom de rena utgrävningsrapporterna som nämns ovan har åren efter Valsgärdegrävningarna naturligtvis haft en jämn ström av andra publikationer som diskuterat olika aspekter av materialet, antingen i detalj eller som del av en bredare järnålderskontext. Dessa är för många för att nämna här, men man bör nämna de större samlingsvolymerna Vendeltid (Ambrosiani & Sandwall 1980) och Vendel Period Studies (Lamm & Nordström 1983), och på senare tid en omfattande monograf som sammanställer de vendeltida båtgravarna (Andersson 2017). Ett antal doktorsavhandlingar och rappporter kom också under 1990-talet som resultat av Svealand i vendel- och vikingatid, ett omfattande samarbetsprojekt mellan universiteten i Uppsala och Stockholm, som också inkluderade de nya utgrävningarna inom boplatsområdet vid Valsgärde. År 2008 kom ytterligare en omfattande volym redigerad av Svante Norr, som kombinerade en återblick på tidigare forskning med den då pågående forskningen. Intresserade av en djupare ämneshistorisk och social historik av Valsgärdestudier hänvisas till den publikationen, och också till den av Eriksson et al. (2013).
Som en del av Vikingafenomenet kommer vi att tillgängliggöra samtliga ursprungliga Valsgärderapporter för gratis digital nedladdning.