Ny studie: Begränsat genomslag för deltagarbaserad planering i Sverige

"Inbjudet deltagande", där medborgare bjuds in att delta i planeringsprocesser, betraktas ofta som en metod för att stärka jämlikhet och stärka marginaliserade gruppers position. I artikeln presenteras och utvecklas fyra vägar för hur detta kan gå till och studien visar deltagandet av marginaliserade grupper i en svensk kontext främst ses som ett verktyg för att samla information och genomföra redan fattade beslut.

Den nationella enkätstudien, som riktades till drygt 500 svenska politiker och planerare, visar att de faktiska deltagande processerna är vaga och mångtydiga på ett sätt som försvårar möjligheterna att realisera någon eller någon meningsfull kombination av kopplingar mellan deltagande och ökad rättvisa. En av studiens huvudslutsatser är därför att deltagarbaserad planering i sin nuvarande form inte lyckas utmana de strukturella ojämlikheter som finns i samhället.

– Trots att vi har en bred och generös teori om hur deltagande i planering skulle kunna leda till ett mer jämlikt stadsbyggande – och trots att Sverige är ett land där förutsättningarna utifrån tidigare forskning bör anses särskilt goda – pekar vår studie på betydande problem, säger Nils Hertting, en av forskarna bakom studien.

Utifrån studiens resultat problematiserar forskarna några återkommande teorier om förutsättningarna för framgångsrik deltagandeplanering. För det första kan decentralisering, där lokala myndigheter har stor autonomi, snarare minska än öka, som tidigare forskning hävdat, beslutsfattares incitament att bjuda in medborgare till genuint inflytande. För det andra spelar tillit till det politiska systemet en avgörande roll – när denna tillit är hög kan det minska. Snarare än som tidigare forskning hävdat öka, viljan att dela makt med medborgarna. Slutligen påverkar även samarbetskulturen. Men till skillnad från en dominerande föreställning i forskningen pekar studien på incitamentet för etablerade intressegrupper att motverka nya initiativ för deltagande för att skydda sina egna positioner.

– Deltagarbaserad planering i Sverige är därför mycket svårare och kanske en mer radikal idé än vad många tror. Talande är att sådana här reformer tycks fungera bättre i samhällen med svagare demokratiska institutioner och i samhällen där medborgare har lägre förtroende för förtroendevalda och myndigheter. Detta är i sig en utmaning och kanske en slags målkonflikt på systemnivå. En hyggligt välfungerande demokrati kan i sig vara hinder för mer radikala åtgärder för ökat deltagande för ökad rättvisa. Åtminstone bör det stå klart att det inte bara är att bjuda in medborgare av symboliska skäl. Satsningar på deltagandebaseradplanering kräver eftertanke och inte minst tydliga och robusta strukturer med förankring och legitimitet hos tjänstemän och beslutsfattare, säger Nils Hertting.