Vad menar vi egentligen med bostadskris?

Det frågar sig forskarna Ståle Holgerssen och Timothy Blackwell i en ny artikel med titeln Housing Crisis or Immiseration? Revisiting the Housing Question under Urban Capitalism. Artikeln tar ett kliv tillbaka från den ofta slentrianmässiga användningen av ordet ”kris” i bostadssammanhang – och föreslår en mer noggrann analys av vad som faktiskt utgör en kris, och vad som är långvariga strukturella problem.

– Vi menar att begreppet bostadskris har förlorat sin analytiska skärpa. Det används i dag för att beskriva allt från ökande hemlöshet till trångboddhet, ojämlikhet, höga hyror och social segregation – alltså problem som visserligen är allvarliga, men som i många fall är långvariga och djupt inbäddade i hur bostadssystemen fungerar i de flesta kapitalistiska samhällen, säger Timothy Blackwell, forskare i statsvetenskap vid IBF.

Om kris ska betyda ett akut, systemhotande tillstånd med tydliga vändpunkter, menar författarna, kan vi inte använda ordet för att beskriva ett tillstånd som i praktiken har blivit nästan permanent. Det riskerar att dölja snarare än synliggöra de maktförhållanden och strukturer som ligger bakom bostadsproblemen.

Artikeln varnar också för att krisnarrativ kan utnyttjas i politiska syften – och inte enbart av aktörer som eftersträvar progressiva sociala förändringar. När exempelvis näringslivsorganisationer i Sverige beskriver en minskad byggtakt som en ”bostadskris”, sker det ofta i syfte att legitimera krav på avreglering och ökad marknadsanpassning, såsom förslag om att avskaffa hyresregleringar.

Detta belyser hur begreppet kris inte endast fungerar som en analytisk kategori, utan också som ett politiskt verktyg med ideologiskt mångtydiga användningsområden. Krisbegreppet är därmed inte en neutral beskrivning av ett tillstånd, utan en normativt laddad konstruktion som dölja de intressen och maktförhållanden som formar bostadspolitikens inriktning.

– I stället för att reflexmässigt tala om bostadskris borde forskarna prata om vad problemen de identifiera konkret handlar om. Problem som trångboddhet, hemlöshet och bostadsbrist är inte nödvändigtvis symptom på en kris – de är ofta en direkt följd av hur nutidens bostadssystem är utformat. Att kalla det för kris ger intryck av att något har gått snett, när det kanske fungerar precis som det är tänkt – för vissa grupper. Det betyder inte att problemen inte är allvarliga, men om vi förstår dem som strukturella, snarare än tillfälliga kriser, blir det också tydligare vilka långsiktiga förändringar som krävs för att komma åt dem, säger Timothy Blackwell.

Forskarna föreslår därför en tydligare begreppslig distinktion mellan verkliga kriser i bostadssystemen – till exempel ekonomiska kollapser, institutionella sammanbrott eller plötsliga politiska omvälvningar – och det de kallar ”housing immiseration”: en tilltagande förslumning av bostadsförhållanden för dem utan tillgång till ägande och tillgångar. Det senare är inte en kris i strikt mening, men en systematisk, normaliserad process av försämring för stora grupper, som kräver en annan typ av analys – och politik.