Finns tid och energi för att stärka kvaliteten?

(Bild borttagen)

Krönikören Hans Ellegren skriver att universitetet borde bli bättre på att utnyttja mötesplatser för erfarenhetsutbyte, både för goda exempel och för att lyfta upp det som är svårt. Foto: Mikael Wallerstedt.

En av våra tidigare doktorander brukade avsluta sina seminarier med en något nöjesbetonad bild, tagen under en uppsluppen paus i studierna. Den hade undertexten: Swedish tax payers pay me for this!

Tonen var skämtsam men där fanns en insiktsfull klangbotten. Trots att han kom från ett av västvärldens rikaste länder såg han i den svenska doktorandanställningen en förmån att leva upp till – ett utslag av välfärd.

Att få möjligheten att forska och undervisa vid ett universitet är ingen mänsklig rättighet. För oss som ändå ges denna förmån är det samtidigt inte heller något att stå och bocka eller niga inför. Men det finns anledning för sektorn att fundera kring om de skattepengar som finansierar våra löner används på ett optimalt sätt. Hur kan vi omsätta en given mängd statliga medel i sådan verksamhet som bäst kommer samhället till nytta och tillfredsställer vår strävan efter ny kunskap?

Den här typen av frågor har intresserat mig en längre tid, både vad gäller den nationella forskningspolitiken och hur vi arbetar inom universitetet. Två trender har varit tydliga på nationell nivå:

(1) Politiker vill i allt högre grad rikta statsanslagen till specifika områden. Detta möter ofta motstånd från högskolesektorn och vi är flera som på olika sätt försöker argumentera för den fria forskningen. Men det är svårt att nå fram. Det finns en utbredd tro bland politiker att det går att beställa lösningar på dagens samhällsutmaningar genom att plötsligt styra medel i en viss riktning. Här har vi en pedagogisk utmaning i att förklara vetenskapens villkor.

(2) Det har skett en utspridningav statsanslagen för forskning bland landets lärosäten. Till det är kopplat omvandlingen av flera högskolor till universitet. I stället för att bejaka en rollfördelning i det svenska högskolelandskapet stöps lärosäten allt mer i samma form.

Det finns mycket goda skäl att göra den högre utbildningen tillgänglig över hela landet. I samverkan med regionala företag och myndigheter spelar högskolor runt om i Sverige en viktig roll för arbetsmarknaden. Det behöver dock inte betyda att nya forskningsmiljöer och infrastrukturer byggs upp överallt. Den forskningsanknytning som ofta eftersträvas i utbildningen kan faktiskt lättare åstadkommas genom ökad samverkan mellan universitet och högskolor.

När det gäller arbetet inom universitetet är en observation att myndighetskulturen mer och mer smyger sig in. Vi integreras i ett gransknings- och kontrollsystem som är allmänt spritt i samhället. Mycket av det här styrs av politiska beslut men ibland får man intrycket av att vi själva rycks med och skapar interna system och administrativa strukturer som egentligen inte är absolut nödvändiga. Vi är så måna att inte göra fel. Det som kunde behövas är ett ökat mod att göra rätt!

Vi har utvecklat ett ledarskap och en linjeorganisation som tillfredsställer kraven på myndighetsutövning, återrapportering, budgetprocesser, strategiplaner, utvärderingar, riskbedömningar, regelverk, samverkan, arbetsmiljöarbete, vidareutbildning, pedagogisk utbildning, tjusiga presentationer… Bra så långt, men finns där tid och energi kvar för ett ledarskap som mer direkt fokuserar på att stärka kvaliteten i forskning och utbildning?

Det vi kan kalla för det akademiska ledarskapet bör ha som utgångspunkt att ta ansvar för kärnverksamheterna. Att på alla ledningsnivåer aktivt arbeta för att skapa goda förutsättningar för andra. Att lyfta blicken för att se hur vi står oss – är det något vi kan förbättra?

Det kan gälla rekrytering och resurser till de vi rekryterar eller att kunna prioritera (ack så svårt det brukar vara!). Det kan handla om att ta ansvar och ge stöd när en verksamhet har särskilda utmaningar. Det kan vara konkreta saker som att uppmuntra till allt det som kännetecknar en god forskningsmiljö: seminariekultur, internationellt utbyte, det vetenskapliga samtalet, förnyelse, återkoppling, trivsel och, inte minst, det reella jämställdhetsarbetet bortom planer och grupper.

Ett koncept som vi nog utnyttjar alldeles för lite är mötesplatser för erfarenhetsutbyte: fora där goda exempel lyfts fram och presenteras. Du som är dekan till exempel, samla dina prefekter några gånger nästa termin och låt var och en berätta om några saker som fungerar särskilt bra på deras institutioner, något för andra att ta efter. Ägna andra tillfällen till att lyfta upp det som är svårt.

Men nu lackar det mot jul och det är dags att luta sig tillbaka. In i ledigheten kan vi väl få ta med oss känslan av stolthet för vårt universitet. Liksom stoltheten över att ha fått vara en av dem som burit den stafettpinne som generation efter generation av företrädare tidigare har burit. När universitetets 546:e år sedan drar igång blir det nog bra att tänka lite på kärnverksamheterna!

God Jul!

Hans Ellegren

Professor i evolutionsbiologi

Anders Berndt