Arktisk natt för polarforskningen när forskningsdatan går förlorad

Stängda gränser gör att forskarna missar information

(Bild borttagen)
Longyearbyen är en stad på Spetsbergen i ögruppen Svalbard.Staden är en av världens nordligaste bebodda platser.

På Svalbard, långt uppe i Arktis, blir det allt varmare. Havsisen är inte längre lika tjock. Veijo Pohjola, professor och expert på glaciärer, studerar hur Arktis förändras och menar att forskningen i Arktis är nödvändig för att vi ska kunna förstå hur klimatet förändras.

(Bild borttagen)
Veijo Pohjola, glaciolog och professor i naturgeografi vid Institutionen för geovetenskaper är oroad över att forskningsdata i Arktis nu går förlorad. 

Veijo ingår som forskare i polarforskningsorganisationen SIOS, Svalbard Integrated Arctic Earth Observing system, som idag har 24 forskningsorganisationer som medlemmar. Syftet är att tillsammans forska och följa utvecklingen på Arktis. Genom att samarbeta och utbyta forskningsdata är det möjligt att ta fram bättre uppskattningar om framtidens miljö- och klimatförändringar.

Åtgärderna efter coronautbrottet med stängda gränser får allvarliga konsekvenser för forskningen. Det projekt Veijo arbetar med är ett samarbete med holländare, norrmän och britter och fyra personer från Uppsala universitet skulle ha åkt till Svalbard den 15 april. Nu är resan inställd.

Hur går det för Arktis? Berätta om forskningen som görs i Arktis?

- Vi jobbar på ett isfält på ön Spetsbergen i ögruppen Svalbard och studerar vad som händer med isfältet under den snabba uppvärmning som sker i området. Den senaste 30 åren har Svalbard värmts med ungefär 1 grad vart tionde år. Vi har studerat isfältet Lomonosovfonna sedan 1997, och ser hur ett varmare och blötare klimat ändrar förutsättningarna för isfältet och dess glaciärer.

Varför är den forskningen viktig för oss andra?

- Eftersom Barentshavsområdet och Svalbard är i ”The Bulls-Eye of Arctic Warming” ser vi snabba följdeffekter av uppvärmningen, och lär oss hur kryosfären (den del av jordens yta och atmosfären som består av is och snö) påverkas och hur kopplingen mellan olika sfärer ändras, främst genom energiutbyte, med även mekaniska återkopplingsprocesser. Det vi ser och det vi förstår händer idag på Svalbard tjänar då som modell till vad vi prognosticerar kommer att hända på Grönland och Antarktis under pågående uppvärmning. Det vi lär oss av energiflöden och återkopplingar är viktiga för att förstå hur snabbt världshavsnivåerna kan öka med tiden.

Vad händer med forskningen när ni inte kan resa dit?

Vi riskerar en tillfällig arktisk natt i datainsamlingen då de expeditioner som planerats till arktiska områden runtom i forskarvärlden till stora delar inte blir av på grund av karantänsregler och stängda områden i samband med Covidutbrottet. För många installationer betyder detta att batterierna tar slut, och registreringen upphör i många instrument. I vissa fall tappas dataminnet ifall inte områdena kan öppnas inom rimlig tid.

Många installationer kan dessutom försvinna, då de snöas över, trillar ned i glaciärsprickor eller bryts ned på annat sätt. Just nu ser vi en snabb förändring i Arktis, som ironiskt nog verkar vara ovanligt kallt åtminstone i den atlantiska sektorn; att då tappa data under ett år kan göra att vi missar detaljer i klimatsystemet som är viktiga för modellförstående, och vi har sämre möjligheter att prognosticera framtida ändringar. Inom både SIOS och IASC pågår diskussioner hur man kan agera för att mildra tappet av data och observationer. Ett sätt är att ”lappa” datan med hjälp av fjärranalys. Fjärranalys kan med olika sensorer ge ett ungefärligt värde på väder och vind, snötemperaturer, och glaciärrörelser och mycket annat man är intresserad av.

Hur ser du på framtiden för Arktis?

- Vi kommer att se allt större förändringar i klimatsystemet i polära områden, och med detta flera ”unknown unknowns”, som tex riskerna för en svagare värmetransport via Golfströmmen, eller Nordatlantiska ytvattentransporten som det egentligen heter.

Kan du som forskare ge ett råd för en mer hållbar framtid?

- Egentligen inget annat än vad vi redan vet; vi måste leva hållbarare, släppa ut mindre kol, och inse att vi orsakar stora förändringar på planeten vilka tar stor tid att reparera, i den mån de inte är irreparabla i form av förluster av arter och ekologier.

Läs mer om SIOS forskning på Svalbard.

Läs mer om luft- vatten- och landskapslära vid institutionen för geovetenskaper