Hannah Siegrist: Avhandlingskapitel

Abstract

”Stunde Null” som brott med en estetiserad trafikplanering?

Maj, 1945. Under 5 års tid hade Berlin genomlevt bombangrepp från ovan. Adolf Hitlers krig hade omvandlat staden till en krigsscen, där U-Bahn-schakt användes som skyttegravar och tunnlar användes som skyddsrum. Så återstod då en järnvägsstad som bara var en spillra av sin forna gestalt. 22 procent av det elektrifierade S-Bahnnätet kunde inte användas, knappt 25 km av tunnelsystemet var vattenskadat och närtrafiksystemens byggnationer ovan jord hade en förstörelsekvot om 70 procent.

Här tar undersökningen vid. Tidigare forskning har visat att det trots allt relativt välbevarade tunnelsystemet stod i vägen för en radikal, modernistisk strukturomvandling i efterkrigstidens Berlin. Med andra ord: tunnelbanan förhindrade stadens nollpunkt. Men om trafikplaneringens linjedragning i sig förstås som en verksamhet som skedde i ett spänningsfält mellan politik och estetik kan en rad frågor ställas. Existerade en spårtrafikens timme noll – som radikal förändring, eller blott som en föreställning om denna förändring – och hur förhöll sig trafikplanerare i sådana fall till Berlins föregående trafikordning? Hur estetiserades linjedragningen post-1945? Hur användes trafikplaneringen som politiskt medel för att skapa riktning i staden; både riktning för stadens framtid när den skulle inkorporeras i en socialistiskt eller kapitalistisk världsordning, och spatial riktning i stadsrummet?

Bilden föreställer den översvämmade, nordsydliga S-Bahntunneln i Berlin år 1946. Bildkälla: Bundesarchiv 183-R97751 (Wikimedia Commons CC-BY-SA 3.0).