Professor Andreas von Hirsch (1934–2026)

På grund av sin judiska bakgrund flydde familjen efter det nazistiska maktövertagandet och emigrerade först till England, senare till USA. Där växte han upp som ”Andrew Hirsch” och han fick sin juridiska utbildning vid Harvarduniversitetet. Efter att under några år ha arbetat för en ledamot av den amerikanska kongressen, inledde han sin akademiska bana och publicerade flera böcker i ämnet penologi – dvs. den vetenskap som behandlar de rättsliga och filosofiska grunderna för bestraffning.
Efter att först ha varit professor vid Rutgers universitet i Boston, USA under 1980-talet – parallellt med att han under långa perioder bodde och vistades i Uppsala – flyttade han på 1990-talet till Cambridge, Storbritannien, för att bli professor där. Vid Cambridgeuniversitets Institute for Criminology instiftade och bekostade han en särskild centrumbildning (Centre for Penal Theory and Penal Ethics) som än idag utgör en central del av den straffrättsliga forskningsmiljön vid universitetet.
Under senare delen av sitt liv återvände han till Tyskland, där han dels återfick sitt tyska medborgarskap, dels återtog sitt ursprungliga förnamn (Andreas). Han bosatte sig i Frankfurt och var under ca två decennier verksam som professor vid Johann Wolfgang Goethe-Universitetet.
Andreas forskning och publikationer fokuserade mycket på frågor om vad ”rättvis bestraffning” betyder och han blev tidigt en förgrundsfigur för den internationella straffrättsideologiska inriktningen som betecknas Just desert. Hans bestående bidrag till den straffrättsfilosofiska diskussionen är utgångspunkten att all bestraffning bör bygga på ett förtjänsttänkande och att straff i första hand skall bestämmas utifrån en proportionalitetsprincip. Hans teoretiska arbeten har haft ett avsevärt inflytande på såväl den akademiska som den straffrättspolitiska utvecklingen i Sverige. Mycket av hans teoribildning låg till grund för den svenska påföljdsreformen år 1989, då man försökte distansera sig från en tidigare preventionsideologi och idéer om att straff främst skulle bestämmas utifrån vad som bäst kunde rehabilitera den dömde. Med Andreas synsätt borde bestraffning i stället fokusera på gärningens straffvärdhet och vad gärningsmannen förtjänade (i termer av klander).
Från hans författarskap bör särskilt framhållas dels hans tidigare verk – som fick stor internationell uppmärksamhet – Doing Justice (1976), Past and Future Crimes (1985) och Censure and Sanctions (1993) men även senare arbeten rörande centrala frågor inom straffrätt, bl.a. Proportionalitet och straffbestämning (utgiven i Uppsalafakultetens De lege-serie, 2001), Proportionate Sentencing (tillsammans med Andrew Ashworth, 2004) och Crimes, Harms, and Wrongs (tillsammans med Andrew Simester, 2011) samt Deserved Criminal Sentences (2017).
Vi minns Andreas med stor värme och respekt, både som kollega och som en straffrättsforskare av rang. Han var i alla avseenden en internationell, kosmopolitisk, akademisk ”professorskaraktär”, fylld av energi, intellektuell nyfikenhet och en aldrig sinande diskussionslust; samtidigt var han en stor humanist.