Therése Fridström Montoya - en udda fågel?

Det är 100-årsjubileum i år för en lag från 1924, vilken sällan får särskilt mycket uppmärksamhet. Det ville Therése Fridström Montoya, docent och universitetslektor i civilrätt och jur. dr i offentlig rätt, ändra på. Nyligen släpptes festskriften ”En liten vital 100-åring – Festskrift till 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning” med Therése som redaktör, och det är hon som står i fokus för detta forskarporträtt. Festskriften är ett typexempel på det slag av forskningsfrågor som hon har ägnat sig åt.

Therése Fridström Montoya beskriver sig själv som en lite udda fågel på Juridicum därför att hon – som både jurist och socionom – egentligen intresserar sig mer för människor än juridiken. Men i mötet mellan människan och juridiken finns enligt henne många intressanta och sällan beforskade frågor. Ett exempel är vad som krävs för att någons rättshandling ska ogiltigförklaras enligt 1924 års lag med hänvisning till att rättshandlingen ingåtts under påverkan av en psykisk störning. Ett annat exempel är vad som i mer generella termer krävs inom olika rättsområden för att människor ska anses ha rättslig handlingsförmåga, processbehörighet eller ansvarsförmåga (vilket hennes andra monografi från 2017, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten, handlade om).

Frågor om människors förmåga att agera med rättsliga konsekvenser handlar i grunden också om normer och makt, vilket var viktiga aspekter av Theréses avhandling. I avhandlingen (Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk paradox, 2015) var syftet att utreda ställningen i rätten som rättssubjekt och självbestämmande subjekt för en viss grupp av människor, nämligen vuxna personer med intellektuell funktionsnedsättning. Dessa personer har i dagens samhälle å ena sidan långtgående mänskliga och sociala rättigheter, men å andra sidan inte förmåga att utkräva eller påtala kränkningar av dessa rättigheter. För att rättigheterna ska kunna förverkligas behövs då en mellanhand, en så kallad ställföreträdare, som kan företräda personen i olika rättsliga sammanhang. Reglerna om ställföreträdarskap i form av god man och förvaltare har dock sitt ursprung i en annan lag från just år 1924: förmynderskapslagen. Therése undersökte i avhandlingen om/hur de sociala och mänskliga rättigheterna samspelar med reglerna om god man och förvaltare. Det korta svaret blev att det gör de inte. Ett längre svar är att frågor om självbestämmanderätt, bristande förmågor och hjälp- och skyddsbehov för vuxna personer är komplexa. De har också haft olika tyngd under olika tidsperioder, vilket avspeglas i de olika regelverken som tillkommit under olika tider.

Therése förklarar att den främsta kritik som kan riktas mot regleringen i svensk rätt idag för personer som på grund av funktionsnedsättningar inte själva kan utkräva eller påtala kränkningar av sina rättigheter är att reglerna om ställföreträdarskap inte har anpassats till FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. Sverige har genom ratificerandet av konventionen lovat att vi ska garantera alla människor likhet inför lagen, både som rättighetsbärare och som aktörer i rättsliga sammanhang. Det är dock ett svåruppnått mål om man tänker på att vissa människor inte bara saknar förmåga att rättsligt driva egna frågor, utan även saknar förmåga att förstå vad rättigheter är, hur de kan förverkligas, vart man i så fall vänder sig, osv. De behöver stöd för att kunna vara rättsliga aktörer på lika villkor som andra, och här finns stora brister i Sverige.

Som forskare har Therése främst undersökt rättsliga frågor som avser människor med funktionsnedsättningar, och det finns enligt hennes mening många betydelsefulla rättsliga frågor att utreda på funktionshinderområdet. De rättsvetare i Sverige som ägnar sig åt frågor på funktionshinderområdet är dock få. Själv har hon mest undersökt olikartade frågor om ställföreträdarskap i mötet med andra rättsområden, men hon har även under ett antal år samarbetat med en forskare i etik från Lunds universitet kring frågor om samtycke som rättshandling i olika rättsområden. I ett kommande tvärvetenskapligt forskningsprojekt där juridik kombineras med etik och sociologi (och som leds av en annan forskare på Juridicum, Moa Dahlin) kommer Therése att fokusera på förvaltarskap i relation till frågor om beslutsförmåga och tvångsvård.

Om nuläget i sin forskning säger hon såhär:

Boken som har kommit nu om 1924 års lag är den senaste biten i ett stort pussel som jag lägger för mig själv om hur det funkar kring olika funktionsnedsättningar och olika delar av juridiken. Mitt egna bidrag i boken handlar om hur man i dagens rättstillämpning i underrätterna tänker kring vad en psykisk störning är och när rättshandlingar - som att ingå ett avtal - påverkas av att en person haft en psykisk störning när en viss rättshandling företogs på ett sådant sätt att rättshandlingen anses ogiltig. Men så snart en pusselbit lagts på plats så upptäcker jag nya bitar som saknas. Det där pusslet lär aldrig bli klart.

Något som kännetecknar Therése är ett starkt engagemang för människor i utsatta positioner och då särskilt med funktionsnedsättningar av olika slag. Detta engagemang har lett till att hon från hösten 2023 åtagit sig deltidsuppdraget som föreståndare för Centrum för forskning om funktionshinder på Uppsala universitet. Där arbetar man exempelvis med att sprida kunskaper om funktionshinder och att ge forskare möjlighet att nå ut med sin forskning, bland annat genom en periodisk tidskrift, en öppen föredragsserie och korta intervjufilmer med forskare om deras forskning som publiceras via YouTube. Therése säger att det är väldigt roligt och känns mycket meningsfullt att förestå centrumet ifråga, men att hon alltjämt främst ser hon sig som forskare och lärare på Juridicum.

För sina insatser som lärare fick hon i år ta emot Uppsala universitets pedagogiska pris.