Mellan åtal och dom

Rätten får inte döma den tilltalade för någon annan gärning än den som beskrivs i åklagarens gärningsbeskrivning, men ska självständigt göra den rättsliga bedömningen av gärningen. Dessa, för brottmålsrättegången centrala, regler framgår av 30 kap. 3 § rättegångsbalken. Det är dock inte självklart vad det innebär att rätten är bunden av gärningsbeskrivningen. När det gäller den rättsliga bedömningen av gärningen utmanas den svenska regeln av Europadomstolens praxis, som säger att den tilltalade måste få en möjlighet att försvara sig även beträffande rättsfrågor. Regeln kan därför inte tillämpas på det sätt som ursprungligen var tänkt. Dessutom kan rätten, och i viss mån även den tilltalade, påverka underlaget för bedömningen av vad som får prövas.

- Avhandlingen handlar om regler som tillämpas i alla brottmål och som funnits sedan vår nuvarande rättegångsbalk trädde ikraft för mer än 70 år sedan, säger Lars Edstedt.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig om det verkligen behövs forskning om hur reglerna bör förstås och hanteras – fungerar de inte?

- Reglerna fungerar utan problem i de flesta mål, men det är inte alltför ovanligt att svåra frågor uppstår. Ett exempel på det är Högsta domstolens beslut i det uppmärksammade s.k. ”Snippamålet” i höstas. Att jag ville forska om just det här ämnet har sin bakgrund i att jag, vid arbete i domstol, upplevt att reglerna om vad som får prövas ofta kan vålla bekymmer, säger Lars Edstedt.

Att bestämmelserna är av äldre datum, samtidigt som rättsläget varit och fortfarande är föränderligt, har medfört att forskningen varit stimulerande.

- Ursprungligen var det tänkt att reglerna skulle fungera på ett annat sätt än vad de gör idag. De regler som studeras i avhandlingen är centrala för hela processen, och deras tillämpning har därför påverkats mycket av utvecklingen av den svenska straffprocessen under de senaste decennierna. Numera betonas den tilltalades möjligheter att kunna delta i förfarandet och bemöta anklagelsen på ett helt annat sätt än tidigare, vilket bl.a. beror på Europakonventionens genomslag som rättskälla de senaste 30 åren.

I avhandlingen undersöks de svenska reglerna, men även Europadomstolens praxis om rätten till information om en anklagelse om brott. Dessutom ägnas betydande utrymme åt frågor om exempelvis vilka krav som kan ställas på en gärningsbeskrivning och hur rättens ingripanden, den s.k. materiella processledningen, bör utformas. Avhandlingen innehåller också undersökningar av rättshistoriska och processrättsteoretiska frågor av betydelse för att förstå bakgrunden till dagens rättsläge.

- Min förhoppning är att avhandlingen kan vara av intresse även för domare, åklagare och advokater som har att hantera svåra frågor om vad som får prövas i brottmål, säger Lars och fortsätter:

- En slutsats i avhandlingen, på ett övergripande plan, är att de processuella kategorierna och begreppen är viktiga, men att de inte alltid kan vara avgörande för hur konkreta problem hanteras. Svåra tolkningsfrågor har inga enkla eller på förhand givna svar – ytterst måste de avgöras utifrån det unika material som finns i den enskilda processen. En rättegångsreglering kan inte vara ett slags exercisreglemente för de inblandade aktörerna utan bör förstås som ramar och utgångspunkter för individuella bedömningar. Men även med en sådan grundsyn är det viktigt att närmare undersöka hur de begränsningar och krav som reglerna ställer upp är beskaffade.