Ny doktorsavhandling om avvägningen mellan energiomställning och bevarande av kulturvärden

Harsh Vardhan Bhatis doktorsavhandling undersöker i fyra artiklar hur internationella rättsliga skyldigheter att skydda kulturarv enligt världsarvskonventionen tolkas och genomförs i ljuset av åtaganden att motverka klimatförändringar. Med fokus på tre världsarvsstäder – Visby, Jaipur (Indien) och Bath (Storbritannien) – analyserar avhandlingen hur nationella och internationella rättsliga skyldigheter tolkas och tillämpas av beslutsfattare och lokala aktörer, särskilt i balansen mellan kulturarvsbevarande, energiomställning och hållbarhet. Forskningen är förankrad i rättsdogmatisk metod och kompletteras med jämförande och kvalitativa empiriska metoder, och relaterar till de globala målen 7, 11 och 13.

Även om Sverige, Indien och Storbritannien har ratificerat båda avtalen, skiljer sig det nationella genomförandet åt beroende på rättstraditioner, institutionella strukturer och lokala regelverk. Alla tre städer tillämpar flernivåstyrning, där nationella och regionala myndigheter samt nationella och lokala rättsinstrument samverkar. Däremot varierar graden av decentralisering, rättsliga mandat, erkännandet av världsarvsstatus, integreringen av klimatmål i lokal planering, tillgång till ekonomiskt stöd och förekomsten av förvaltningsplaner för världsarv. Energiåtgärder tillåts i regel endast om de inte äventyrar det enastående universella värdet. Även om bevarandet av kulturarv är en rättslig prioritet, varierar det utrymme som ges till myndigheter.

Även om alla tre städer ingår i den jämförande rättsanalysen, bygger de empiriska resultaten på intervjuer i Visby och Jaipur. I båda städerna formas genomförandet inte bara av formella regler utan också av hur dessa tolkas och tillämpas i praktiken. Resultaten visar att världsarvsstatus stärker skyddet av kulturarvet men samtidigt kan försvåra lokalt införande av hållbara energilösningar. Turism, gentrifiering och socioekonomiska förändringar skapar ytterligare påfrestningar. Intressenter i båda städerna efterlyser sektorsövergripande samverkan, bättre samordning, tydligare rättslig vägledning, ekonomiskt och pedagogiskt stöd samt starkare lokalt engagemang.

Avhandlingen använder också begreppet biokulturellt arv, som erkänner sambandet mellan biologisk mångfald, kulturella praktiker och traditionell kunskap, och betonar vikten av att skydda relationen mellan människa och miljö – även i urbana miljöer. Genom att jämföra rättssystem och lokala sammanhang bidrar studien till bredare diskussioner om klimatresilient och inkluderande förvaltning av världsarv.