Forskarprofilen Ola Söderberg: Vi måste uppmuntra unga forskare att höja ribban

Den 4 augusti 2025 markerar ett stort steg för Lab Ola Söderberg och ett gigantiskt kliv för livsvetenskaperna. I den ansedda tidskriften Nature Communications lanserar teamet vid Uppsala universitet Sloppymerase: ett artificiellt framställt enzym som gör det möjligt att visualisera både var och hur ofta enkelsträngsbrott i DNA uppstår i celler. Publiceringen innebär ett genombrott som öppnar helt nya dörrar för forskning och framtida behandling av i princip varje sjukdom där felaktigt genuttryck spelar en avgörande roll.

– Jag brukar presentera oss som problemlösare. Merparten av all forskning drivs av hypoteser, men framsteg kräver tillgång till rätt metoder. Hit hör effektiva tekniker för cellanalys, en hörnsten inom modern vetenskap och vård. Därför har vi i snart 25 år utvecklat metoder som möter konkreta behov. Ofta är det en utmaning att övertyga finansiärer om de vinster som väntar, men att relevanta metoder är nödvändiga återspeglas inte minst när nobelprisen tillkännages, säger Ola Söderberg, professor i farmaceutisk cellbiologi.

Sloppymerase kommer vid en tidpunkt då Världshälsoorganisationen, WHO, beräknar att var femte människa kommer att drabbas av cancer under sin livstid. Tumörsjukdomar uppstår till följd av förändringar i cellens DNA, och nu väcker enzymet hopp om att på sikt behandla cancer genom att stänga av de gener tumörer är beroende av. Redan 2023 belönades arbetet med utmärkelsen Attraktivt Innovationsprojekt. Idag utvecklar bioteknikföretaget Genovis tekniken för industriell användning.

– Publiceringen i Nature Communications är resultatet av sju års intensiv forskning. Redan från start insåg vi omfattningen av vad vi gav oss in på. Men det är först när vi vågar utmana våra förmågor och investera den tid som krävs som vi kan prestera verkligt robusta resultat som tar sig genom nålsögat till tidskrifter med högsta genomslag, säger Ola Söderberg – som med tio publicerade artiklar i Nature-tidskrifter vet vad processen kräver.

Professor Söderberg lever som han lär även utanför laboratoriet: När han 2016 beslutade sig för att klara 100 meter frisim på 56 sekunder väntade otaliga vändor i bassängen. Till sist nådde han kaklet på 55,08 sekunder. En prestation som innebar svenskt rekord och världsårsbästa i åldersklassen 50+. Hur samma drivkraft tar sig uttryck i ett vetenskapligt cv överlåter vi åt ChatGPT att definiera: ”En enda artikel i en Nature-tidskrift anses ofta vara karriärdefinierande, vilket gör tio publiceringar till en enastående bedrift som speglar en lång rad banbrytande arbeten”.

– Att få sin artikel accepterad i högimpakt-tidskrifter skapar betydande mervärden. I granskningsfasen bidrar fältets främsta experter med återkoppling som skärper arbetet. Vid publicering når resultaten både längre och fler relevanta målgrupper. Därför bör vi redan i våra utbildningar integrera dessa ambitioner och odla en kultur som från start uppmuntrar unga forskare att lägga ribban på nivåer de kan vara stolta över när de når dem.

Vad definierar då dessa vetenskapliga höjder? Ola tvekar inte: originalitet och nyskapande. Att aldrig följa den upptrampade vägen eller nöja sig med att upprepa vad andra redan visat. Han har stöd i Uppsala universitets strategiska mål om forskningsexcellens mätt i antalet publikationer bland de 10 procent mest frekvent citerade. En etablerad måttstock är Scopus, världens största databas för vetenskapligt granskad litteratur, som beräknar forskares H-index utifrån publiceringar och citeringar. Ett värde över 40 kännetecknar framstående akademiker vid ledande universitet, och här finner vi Ola Söderberg med ett H-index på 43 och det utmärkande höga snittet 77 citeringar per artikel.

– I min värld fortsätter de bästa innovationerna att inspirera till nya framsteg långt efter att de nått marknaden. Just nu förbereder vi en publicering som rymmer avsevärda förbättringar av en teknik för kartläggning av proteininteraktioner som vi lanserade i Nature Methods år 2006. För mig bekräftar det att varje gediget arbete öppnar en ny värld av möjligheter att utforska. Och innan den dag jag hänger in labbrocken för gott hoppas jag att vi utvecklat Sloppymerase så långt vi förmår. Det vore något att berätta för barnbarnen.

Text: Magnus Alsne, foto: Mikael Wallerstedt