Vägen till High Impact • ”Våga utmana dina förmågor”

Att publicera bra eller att publicera ofta är en fråga som fortsätter att dela forskarvärlden. Där många lärde ser frekventa publiceringar som vägen till akademisk framgång, identifierar andra en risk att dränka verklig excellens i en tsunami av vetenskaplig mediokritet. En som har sin uppfattning klar är Ola Söderberg, professor i farmaceutisk cellbiologi som i augusti gjorde sin tionde publicering i en Nature-tidskrift.

– Idag verkar vi i ett system där juniora forskare förväntas publicera en specifik mängd artiklar för att meritera sig. I mina ögon är det ett säkert sätt att hindra unga talanger från att ta sig an de stora, komplexa frågeställningarna. Istället måste vi odla en kultur där vi redan från start uppmuntrar nästa generation experter att höja ribban till nivåer de kan känna stolthet över när de väl klarar dem, konstaterar Ola Söderberg vid laboratoriet i Uppsalas Biomedicinska Centrum.

En blick i backspegeln ger att liknande resonemang förs av flera tongivande forskare. På 1960-talet varnade den brittiske fysikern Derek de Solla Price för en framtida ”vetenskapens domedag” då den närmast exponentiella tillväxten vetenskapsmän och artiklar skulle leda till en värld befolkad av fler forskare än människor. År 2016 manade Daniel Sarewitz, professor vid Arizona State University, forskarsamhället att våga publicera färre arbeten för att inte begrava bra forskning bakom lager av undermålig dito.

– Då vår grupp nyligen i Nature Communications presenterade det artificiella enzymet Sloppymerase som visualiserar skador på DNA var det resultatet av sju års intensiv forskning. Redan från start insåg vi omfattningen av vad vi gav oss in på, men genom att formulera mål som utmanar gränser och lägga ner tiden som krävs – vi kan likna det vid att skriva en längre, komplex roman i stället för flera noveller – så ökar du chansen att prestera verkligt gedigna resultat och att ta dem genom nålsögat till tidskrifter med hög impaktfaktor, resonerar Ola Söderberg.

Professor Söderberg lever som han lär: Då han år 2016 beslutade sig för att klara 100 meter frisim på 56 sekunder väntade otaliga vändor i bassängen. När Ola till sist var redo tog han sig i mål på 55,08 sekunder. En bedrift som innebar såväl svenskt rekord som världsårsbästa i åldersklassen 50+. Hur samma drivkraft tar sig uttryck i ett vetenskapligt cv överlåter vi åt Chat GPT att definiera: ”En enda artikel i en Nature-tidskrift anses ofta vara karriärdefinierande, vilket gör tio publiceringar till en enastående prestation som speglar en gedigen historia av banbrytande arbeten”.

– Att få sin artikel accepterad i hög impakt-tidskrifter tillför mängder av mervärden. Redan granskningsfasen då fältets främsta experter ger input på ditt material erbjuder viktig vägledning för att spetsa din finala version. Att resultaten när de väl är publicerade når både längre och fler relevanta målgrupper gör dessa aspekter så angelägna att de borde lyftas redan i grundutbildningen för att därefter implementeras fullt ut i våra forskarutbildningar.

Alla är emellertid inte fullt lika övertygade om att begränsa kvantiteter till förmån för kvalitet. I en studie av hur 48 000 forskares arbeten nått ut och citerats, beräknar Ulf Sandström och Peter van den Besselar att 6 procent av de mest produktiva forskarna publicerat fler än hälften av den högsta procenten citerade artiklar. I Motivated Academic föreslår Dawid Hanak, professor vid Teesside University, att ju mer du skriver, desto fler idéer genererar du och lär dig uttrycka längs vägen till ökad synlighet för ditt arbete.

– Som i alla akademiska sammanhang råder inte full konsensus, men läser vi i Uppsala universitets mål- och strategidokument står uttryckligt att vi ska ”utveckla forskningsexcellens” som ska följas upp med ”proportion publikationer bland de 10 procent mest frekvent citerade”. Det är en viktig målbild, men som kräver att vi – inte minst vid befordran och tillsättning av tjänster – lägger större vikt vid publiceringars faktiska innehåll och inte enbart mäter numerären, fastslår Ola Söderberg.

En annan indikator på vetenskaplig räckvidd och relevans är Scopus, världens största referensdatabas för vetenskapligt granskad litteratur, som tilldelar varje enskild forskare ett H-index baserat på publiceringar och citeringar – där 40 eller högre kännetecknar "framstående vetenskapsmän som sannolikt endast återfinns på de främsta universiteten". Här hittar vi en rad av Farmaceutiska fakultetens forskare, bland dem Per Artursson med ett H-index på 96, Hans Lennernäs (#71) Mats Karlsson (#65), Christian Benedict (#55), Christel Bergström (#50), Lena Friberg (#49) och inte minst Ola Söderberg som med 117 publiceringar når ett H-index på 43 men också utmärkande höga 77 citeringar per publicerad artikel.

– Att vår grupp år 2017 tog steget till Uppsala universitets Farmaceutiska fakultet har utan tvekan tillfört stora värden till vår kreativa process. Det är en miljö som stimulerar intressedriven forskning, och redan i höst hoppas vi presentera vårt nästa arbete i vilket vi utvecklar en teknik att kartlägga proteininteraktioner som vi initialt lanserade i Nature Methods år 2006 – vilket för mig bekräftar att varje gediget utfört arbete öppnar en ny värld av möjligheter att utforska.

Text: Magnus Alsne, foto: Mikael Wallerstedt