Profilområdesbeskrivning (FIFFI)
Detta profilområde är inte längre aktivt
Författaridentitet och författar-
försörjning i Sverige, ca 1810-2010 (FIFFI)
Ett profilområde vid Avdelningen för litteratursociologi
Inledning
Det svenska författaryrkets historia har ännu inte skrivits, även om litteraturens och enskilda författares biografier har ägnats utförliga undersökningar. Ett skäl kan vara svårigheten att avgränsa ämnet (vad är en ”författare” och vad är det att skriva som ”yrke”?), ett annat att uppgiften kräver kvantitativa och sociologiska synsätt av ett slag som sällan tillämpas inom litteraturvetenskapen. Nedan skisseras hur forskning på detta område kan bedrivas som gemensamma insatser av flera forskare och med avsikten att studera de stora linjerna i författaridentitet och författarförsörjning från romantiken till våra dagar. Dokumentet är inte avsett att vara en projektansökan, utan ett ramverk för ansökningar från enskilda forskare.
Ett litteratursociologiskt profilområde
Detta dokument skisserar ett profilområde för forskningen vid Avdelningen för litteratursociologi i Uppsala. Området planerades ursprungligen som ett större forskningsprogram, men för att öka flexibiliteten har inriktningen i stället fått formen av en allmän ram inom vilken enskilda forskare kan söka projekt. Presentationen ska alltså ses som ett allmänt ramverk för enskilda studier kring skönlitterära författares villkor och självförståelse under de senaste två seklerna. Begynnelsen av perioden har valts för att ta vid ungefär där den författarsociala djupanalysen slutade i Bo Bennich-Björkmans Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550–1850 (1970).
Området möjliggör såväl studier av författares yttre villkor (bildningsgång, inkomster, förlagskarriär, etc.) som analyser av litterära verk (främst med avseende på konstnärstematik etc.). Tanken är också att den samlade forskningsinsatsen ska kombinera studier av enskilda författare med bredare undersökningar av kollektiv. Syftet är att aggregera mer omfattande och pålitlig kollektiv kunskap om skönlitterära författares villkor från romantiken till våra dagar.
Profilområdet har alltså fokus på vad som kan kallas de svenska författarnas socialhistoria. Märkligt nog har författarkåren studerats relativt litet som social grupp i Sverige – vi saknar exempelvis översikter som John Gross The Rise and Fall of the Man of Letters: Aspects of English Literary Life since 1800 (1969) eller Victor Bonham-Carters Authors by Profession: How Authors and Dramatists have Practised their Profession (1–2, 1978–1984). Syftet med området är alltså att bidra till att sådana verk kan skrivas också på svenskt område. Arbetet får bedrivas på lång sikt och i form av enskilda undersökningar, men slutmålet kan sägas vara en de svenska författarnas socialhistoria.
Termen ”författare”
Uppgiften är främst att studera skönlitterära författare, men också författare som arbetar för den allmänna bokmarknaden är av intresse. Dock krävs några reflexioner kring termen ”författare”, liksom därmed sammanhängande begrepp som ”yrkesförfattare”.
Många skribenter försörjer sig genom att skriva material för olika sorters institutioner och företag – en copywriter har i uppgift att skriva reklammaterial, en medicinsk forskare avlönas för att skriva vetenskapliga uppsatser, en hälsojournalist för att skriva artiklar på sitt område, etc. – men här avses alltså främst författare som skriver för en mer allmän marknad. Också denna term bör dock avgränsas och diskuteras ytterligare.
Profilområdet avser att historisera och delvis relativisera förståelsen av vad det är att vara ”skönlitterär författare”. Termen skönlitteratur har historiskt sett varit starkt förknippad med boken som medium, vilket tenderar att begränsa innebörden av termen ”skönlitteratur” förstådd som ”fiktionslitteratur”. Bredvid den etablerade centrala innebörden av termen ”skönlitterär författare” (ungefär: författare som publicerar skönlitterära verk i bokform på ansedda förlag) finns en rad intressanta författartyper inom ramen för ett vidare fiktions- och litteraturbegrepp. Där finns amatörförfattare som ger ut sina böcker på egna eller regionala förlag; tidningskåsörer; författare av filmmanuskript; författare av sångtexter, etc. För många läsare står sannolikt sådana författare för en stor del av den fiktion de konsumerar. I det moderna medielandskapet rör sig också många författare som bekant mellan olika medier och genrer – Evert Taube, Astrid Lindgren, Ingemar Bergman och Ulf Lundell är några exempel.
Till saken hör också att en förståelse av författarkårens villkor inte kan begränsas till de skönlitterära författarna. Bland marknadsförfattarna finns ju också de som skriver fackböcker för den allmänna marknaden, liksom läroboksförfattare. Också i dessa genrer finns stilistiska och berättartekniska grepp som ligger nära skönlitteraturens, samtidigt som många författare i sin egen verksamhet rör sig mellan fack- och skönlitteratur. P. D. A. Atterbom, Elin Wägner, Lars Gustafsson och Carina Burman är några exempel på denna typ av författare. Profilområdet kan därför med fördel omfatta både studier av skönlitterära författare och fackboksförfattare.
Författarkåren
Under den aktuella perioden har bokutgivningen ökar kraftigt, något som sammanhänger med en breddning av läskulturen som är avläsbar också i tillväxten för folkbibliotek, dagspressen m.m. Följden är naturligtvis att författarna har blivit fler, men samtidigt har också skett en ökning av andelen personer som kan försörja sig på sitt författarskap – också på skönlitterärt författande. Samtidigt har olika idealtypiska författartyper framträtt - ämbetsförfattaren, marknadsförfattaren, stipendieförfattaren – alla med sin särskilda relation till samhälle och publicistisk offentlighet.
Utvecklingen innebär en professionalisering av författarkåren, framväxten av möjligheten att helt eller delvis försörja sig på litterära inkomster. Inkomsterna från den litterära verksamheten kommer då inte bara från royalty för böcker – andra vanliga källor för inkomster är journalistik, litteraturkritik och stipendier – men sammantaget kan en sådan verksamhet innebära att en person kan försörja sig på heltid som författare. För andra kombineras författarskapet med ett annat yrke på hel- eller deltid. Många författare har försörjt sig som t.ex. lärare, forskare eller läkare.
Att vara skönlitterär ”författare” är därför en verksamhet som inte enbart kan ses utifrån försörjningen. Många av den svenska litteraturens mest framstående skönlitterära författare har, helt eller tidvis, haft sin grundförsörjning från annat än litterära arvoden: Selma Lagerlöf var lärarinna, Lars Gyllensten läkare, Tomas Tranströmer psykolog, etc. Egenskapen att vara ”författare” måste därför definieras utifrån skribentens egen syn på den egna verksamheten, liksom efter omvärldens mottagande och förväntningar. Att vara ”författare” är inte bara att ha utgivit böcker från trycket, utan också att anses som författare och låta det på ett väsentligt del ingå i den egna självbilden. På det sättet bildar egenskapen att vara ”författare” skärningspunkten mellan objektiva förhållanden (bokutgivning, litterära inkomster etc.) och subjektiva uppfattningar (självbild, rykte etc.) Det är en fråga om identitet snarare än om professionalitet.
Inte minst viktigt är att undersöka hur sådana uppfattningar om författaridentitet har växt fram och förändrats under den aktuella perioden.
Skönlitteratur och självförståelse
En rad av våra litterära klassiker handlar om predikamentet i att vara författare (och i vidare mening om att vara intellektuell). August Strindbergs Röda Rummet (1879), Karin Boyes För lite (1936), Ivar Lo-Johanssons Författaren, Lars Gustafssons Herr Gustafsson själv (1970) är några kända exempel – men här finns också romaner som Per Freudenthals Den förgyllda grodan (1914) eller Einar Norléns Skaldegulascherna (1918). I skönlitteraturens form uttrycker författarna här sin självförståelse av författaridentiteten och villkoren i det litterära livet (förlagens roll, förhållandet till publiken, etc.). Sådant material ska naturligtvis behandlas med tillbörlig källkritisk skepsis – det är partsinlagor, förvrängningar, tankeexperiment, och ska givetvis inte läsas renodlat ”självbiografiskt”.
I koncentriska cirklar utanför sådana skönlitterära skildringar finns sedan andra typer av material där författarna diskuterar sina förhållanden: dagböcker och brev, reflekterande självbiografier som P. C. Jersilds Professionella bekännelser (1981), debattböcker som Erik Gambys Träsket (1949), olika typer av opinionsmaterial från intresseorganisationen Sveriges Författarförbund, etc.
Skönlitteraturen kan med fördel jämföras med sådana källor för att studera författarnas självförståelse – liksom alla dessa källor naturligtvis bör jämföras med vad som i övrigt är känt om författarnas villkor, både enskilt och som grupp.
Individ och kollektiv
Av tradition är litteraturvetenskapliga undersökningar ofta kvalitativa och inriktade mot individer. Typiska undersökningar gäller ett verk, ett författarskap, en författares liv och verk. Självfallet behövs många sådana studier inom detta profilområde. Vi är fortfarande ofta dåligt underrättade om enskilda författares materiella villkor (vad de levde på, hur stora deras litterära arvoden var, etc.). Här behövs åtskillig ny grundforskning, som i sin tur kan sammanföras till större översiktsbilder.
I det sammanhanget bör understrykas att redan existerande biografier ofta rymmer väsentliga upplysningar som kan utnyttjas. Ett viktigt material för att belysa enskilda levnadsöden finns också i form av de intervjuer med folkrörelseintellektuella och författare som gjordes i anslutning till folkrörelseprojektet på 1960-talet och nu finns bevarade i SOFI:s arkiv (Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala).
Samtidigt är behovet stort av bredare, kollektiva bilder av författares villkor och litterära karriärer. Det gäller uppgifter om materiella faktorer som social bakgrund och bildningsvägar, försörjning, förlagskontakter, inkomster, nivå på litterära arvoden, stipendiering, prisbelöningar etc. Snarare än att utgå från individer bör man här utgå från kollektiv – från litterära skolor, genrer, generationer, debutantgrupper o. dyl.
Svensk litteratursociologisk forskning rymmer ett antal klassiska och välgjorda studier på området (Bo Bennich-Björkman, Lennart Thorsell, Lars Furuland), men de täcker inte hela den period som här är aktuell och kan i vissa enskildheter uppvisa metodiska problem. Det är alltså angeläget att åstadkomma fler kollektiva studier av författarnas materiella villkor.
Uppgiften kräver ofta omfattande biografiskt arkivarbete. Samtidigt ska också påpekas att det finns stora och i stort sett icke utnyttjade kategorier av material för sådana undersökningar. Ett är taxeringskalendrar, ett annat material kring författarstipendiering hos Sveriges Författarfond, ett tredje uppgifter om prisbelöningar från olika utdelare, ett fjärde kontrakt och brevväxlingar i förlagsarkiv.
En avsikt med profilområdet är att utforma en ”frågelista” för undersökning av författares materiella villkor. Genom att ställa systematiska frågor kring författares utbildning, försörjning och arvodering får olika faser i karriären, kan den enskilde forskaren samla in grundmaterial som blir jämförbara mellan olika undersökningar. På sikt kan resultaten sammanföras till bredare, kollektiva bilder av författartillvaron.
Centralt och perifert
I stort sett alla litteraturvetenskapliga analyser är potentiellt av intresse för detta profilområde. Traditionella närläsningar och textanalyser belyser verkens sätt att fungera konstnärligt, vilket i sin tur hänger samman med författarnas syn på litteratur och deras identitet som författare. Samma argument kan upprepas för olika idéanalytiska och ideologikritiska tolkningar, liksom komparativa och intertextuella studier. Många litterära verk kan ju också ses som symboliska diskussioner av författarens roll (handlar Clownen Jac om en ”clown”, en ”konstnär” eller en ”författare”?)
Synpunkterna är riktiga, och sådant material är naturligtvis viktigt för det aktuella området. Men viktigt är att inte förlora det centrala materialet ur sikte, dvs. sådant material som mer direkt har att göra med författarnas materiella och sociala villkor och deras direkt uttalade åsikter och reflexioner över tillvaron som författare (till skillnad från fiktiva, symboliska variationer kring detta tema). Mer allmänna verkanalyser ter sig därför inte oviktiga för profilområdet, men perifera. Profilområdets uppgift är inte att dubblera vad som redan görs inom litteraturvetenskapen i form av mer allmänna litterära tolkningar, utan att tillföra kollektiva och materialistiska perspektiv på författares tillvaro.
Några huvudaspekter
Som framgår kan profilområdet rymma mångskiftande studier – individuella och kollektiva, tematiska och materiella, inriktade på långa eller korta perioder. Inom detta vida område kan några huvudaspekter ändå pekas ut:
- Studier i ”författarpopulationen” och delar av den: försök att mer noggrant urskilja och avgränsa kategorier som ”yrkesförfattare”, ”skönlitterära författare”; försök att urskilja olika delpopulationer som i sin tur kan användas för stickprovsundersökningar.
- Studier i författares försörjning: relationen mellan inkomster från försörjningsyrke / arvoden / förskott / stipendier / andra inkomster; betydelsen av olika skattevillkor; förlagskontakter; studier av normer och praxis i pris- och stipendienämnder. (Som framgår öppnar området för två perspektiv – dels från den enskilde författaren, dels från ett företag eller en organisation.)
- Studier i författares sociala härkomst och bildningsgång (från vilka befolkningslager rekryteras författare? vilken utbildning har de? hur förhåller sig valet att bli författare till andra yrkesval?)
- Studier i svenska författarromaner: motiv, tematik, återkommande konfliktmönster, skildringar av författaridentitet
- Studier i eventuella skillnader mellan manliga och kvinnliga författarkarriärer (skillnader i självförståelse, i ekonomiskt utrymme och inkomster)
- Intervjuer med författare (som med fördel kan göras i samarbete med etnologer): de kan ge viktiga uppgifter om deras självförståelse, liksom om bildningsgång, försörjning och levnadsvillkor.