Isolering och inre kraft

Litteratursamtalen om isolering och inre kraft i pandemitider fortsätter med Albert Camus roman Pesten onsdagen den 15 april och onsdagen den 22 april.

– Den 15 april, 13.15-14.45, diskuteras romanens två första avdelningar: Zoommöte (ID824 331 593)

– Den 22 april, 13.15-14.45, diskuteras romanens tre sista avdelningar: Zoommöte (ID503 405 505)

Genom all gällande ”social distansering” värnar vi om vår fysiska hälsa, men genom isolering och urgröpt social gemenskap utsätter vi oss för psykiska påfrestningar. Detta inte minst när dagar i vårt nuvarande samhällstillstånd med säkerhet kommer att bli åtskilliga veckor. Då kan vi från skönlitteraturen erinra oss hur melankoli motverkades i Boccaccios novellsamling Il Decamerone (1470) och Marguerite de Navarres likartade L’Héptameron (1559): genom att människor avsnörda från omvärlden berättade historier för varandra. Som litteraturläsare har vi tillgång till dessa historier och många fler – och över nätet kan vi skapa en riskfri social gemenskap genom Zoom.

Alla anställda vid Uppsala universitet är varmt välkomna!

Nya deltagare – som inte var anmälda för det första, lyckade samtalet den 2 april – kan anmäla sig till: julie.hansen@moderna.uu.se

Välkomna!

Därefter går vi vidare men bestämmer datum efter det första Camus-mötet. För fortsättningen har vi valt­ Jevgenij Vodolazkins roman Laurus. Den har kallats Rysslands svar på Umberto Ecos Rosens namn och fått ett antal litterära pris. Och då den även tydligt anknyter till litteratursamtalens tema känns som en bra pendang till Camus Pesten. Den finns tillgänglig i både svensk och engelsk översättning – beställ snart för postgången är ju långsam i dessa dagar!

Laurus har presenterats på detta sätt: I den yttersta tiden, år 1440, föds ett gossebarn i en liten by i norra Ryssland. Pesten härjar och lille Arsenij uppfostras av sin farfar, som lär honom allt om läkeväxter och tingens hemliga samband. Ändå kan Arsenij inte rädda sin älskade när hon dör i barnsäng utan sista smörjelsen. Kroppen kastas i begravningsgropen utanför byn och Arsenij ger sig ut i världen för att göra gott i hennes namn. Vandringen för honom till Pskov, Venedig och Jerusalem.

En sak som vi får höra på vägen är: »Jag skall säga något egendomligt. Jag har alltmer en känsla av att tiden inte finns.« Vare sig detta stämmer eller inte har i varje fall vår tid närmat sig andra tider; vi har hamnat i ett läge som påminner om människans utsatthet under historiens stora farsoter – som inte längre är bara ”historiska” företeelser