Eric Cullhed: ”Vad tjänar det till att röra en publik till tårar?”

Gråten är människans första retorik. Vi stöter ut fostervattnet ur lungorna med ett jämmer som strax blommar ut i ett genomträngande klagoljud, vilket framträder med sårbarhetens betvingande kraft och spränger likgiltighetens dammportar. ”Värm mig, tysta mina skrik”, säger den första gråten med en övertygelse som saknar motstycke. Även vuxna vältalare tar ”sin sista tillflykt till tårarna, deras heliga ankare, vilket avslöjar att en mycket större kraft till att övertyga finns i tårarna än i ordens hela maskineri och praktfullhet”, som Pierre Petit formulerar saken i De Lacrymis (1661, 5–6). Dessutom strävar talare i vissa situationer efter att få sin publik att gråta. Det sker naturligtvis inom den rättsliga genren, då åhörarna ska röras till "medlidande” för offer eller förövare, men även inom de demonstrativa och deliberativa genrerna mäts framgång ofta i antalet rinnande ögon och snoriga snyftningar. Varför är det så? Hur förhåller sig gråten till övertygelse och hur kan den klassiska, främst antika retorikens läxböcker och paradnummer bidra till det tvärvetenskapliga samtalet om detta fysiopsykologiska beteendes fenomenologi samt expressiva, representerande och konativa funktioner?

Postseminarium på lokal.

Ordf.: Lindqvist