Högre seminarium: Carin Östman

I den ganska intensiva språkriktighetsdebatten runt förra sekelskiftet fanns en utbredd föreställning att klyftan mellan det bildade talspråket och skriften, i huvudsak normalprosan, hade blivit för stor. Den önskade utjämningen skulle ske genom att skriften närmade sig det bildade talspråket, samtalsspråket. Flera språkforskare såg skönlitteratur som ett möjligt verktyg i processen mot ett reformerat skriftspråk, och det finns flera exempel på ett nära samarbete mellan språkvårdare och litterära författare.

I min presentation kommer jag att diskutera normförändring, normauktoriteter och modellskribenter i början av 1900-talet, med utgångspunkt i det konkreta samarbetet mellan romanisten Fredrik Wulff och författaren Birger Sjöberg, inför den reviderade utgåvan av Fridas bok 1923.