TID-kollokviet: Anna Vogel

Sedan starten 1919 har Rädda Barnen Sverige förändrat sin roll från välgörenhetsorganisation till påverkansorganisation. För närvarande sker ännu en förändring, då Rädda Barnen har blivit leverantör av välfärdstjänster – man driver sedan 2021 fritidsgårdar på Järvafältet, psykologmottagningar i Region Stockholm och planerar att starta upp HVB-hem. Förändringen är dock kontroversiell inom organisationen. Konflikter mellan välgörenhetsdiskurs, rättighetsdiskurs, professionaliseringsdiskurs och marknadsdiskurs har identifierats i tidigare forskning om frivilligorganisationer (Lindström, 2016; Hvenmark, 2008). Jag undersöker hur Rädda Barnens förändring rättfärdigas respektive ifrågasätts i interna texter och samtal, och utgår från de teoretiska begreppen diskurs (Wodak och Meyer, 2016; van Leeuwen, 2007), inkl. diskursiv händelse, diskursiv praktik och social praktik (Fairclough, 1992), organisationsidentitet (Albert och Whetten, 1985), transformation (Fairclough, 1992) och legitimering (van Leeuwen, 2007).

Under två år har jag varit inbäddad forskare på Rädda Barnen och samlat ett stort textmaterial (2010–2020) och etnografiska observationer (2020–2022). Som metod har jag utvecklat van Leeuwens legitimeringsanalys, där jag inte bara undersöker legitimering av social praktik (van Leeuwen, 2007), utan också av organisationsidentitet (jfr. Abdi och Basarati, 2018; Schnurr m.fl, 2015) där jag utgår från intertextualitet och interdiskursivitet (Fairclough, 1992).

Mina resultat visar att motståndarna mot att leverera välfärdstjänster utnyttjar en rättighetsdiskurs för att legitimera den ”traditionella” sociala praktiken och identiteten som avser påverkansarbete, medan förespråkarna för välfärdstjänster utnyttjar en marknadsdiskurs, en professionaliseringsdiskurs och en social innovationsdiskurs för att legitimera förändringen. Vidare ser jag att förespråkarna använder en mer komplex argumentation genom att arbeta med olika legitimeringsstrategier, medan motståndarna endast använder en. Genom min utvecklade metod lyckas jag urskilja att förespråkarna inte kan använda marknadsdiskursen och professionaliseringsdiskursen för att legitimera organisationsidentiteten, då stöd för dessa diskurser saknas i stadgarna och värdegrunden. Istället lutar sig förespråkarna mot en social innovationsdiskurs för att rättfärdiga en förändring av organisationens identitet – en diskurs som inte har dokumenterats tidigare av forskningslitteraturen för frivilligorganisationer. (305 ord)

Litteratur

Abdi, R. och Basarati, A. (2018). Legitimation in Discourse and Communication revisited: A critical view toward legitimizing identities in communication. Int. J. Society, Culture & Language6(1), 86–100.

Albert, S. och Whetten, D. A. (1985). Organizational Identity, I: B. M. Staw och L. L. Cummings (red.) Research in Organizational Behavior, JAI Press, Greenwich, 263–295.

Fairclough, N. (1992). Discourse and Social Change. Polity Press.

Hvenmark, J. (2008). Reconsidering Membership: A Study of Individual Members’ Formal Affiliation with Democratically Governed Federations. [doktorsavhandling] Handelshögskolan, Stockholm.

Lindström, J. (2016). The moral economy of aid: Discourse analysis of Swedish fundraising for the Somalia famine of 2011–2012. (Working paper 2016, 5). Södertörns högskola.

Schnurr, S., Homolar, A., MacDonald, M.N. och Rethel, L. (2015). Legitimizing claims for ‘crisis’ leadership in global governance. The discourse of nuclear non-proliferation. Critical Discourse Studies 12(2), 187–205.

van Leeuwen, T. (2007). Legitimation in discourse and communication. Discourse and Communication, 1(1), 91–112.

Wodak, R. och Meyer, M (2016). Methods of critical discourse studies. 3. uppl. Los Angeles: SAGE.