Högre seminarium: Andreas Nuottaniemi

I skolan sägs idag ofta att flerspråkighet är en värdefull ”resurs”, samtidigt som svenska – inte sällan bara kallat ”språket” – av politiska debattörer påstås vara ”nyckeln” till allt möjligt i det svenska samhället. I min avhandling, som bygger på etnografiskt fältarbete i ett språkintroduktionsprogram i norra Sveriges inland, argumenterar jag för att det är mer rimligt att föreställa sig språket som en del av rummet. De deltagande ungdomarna utvecklar nämligen sina heteroglossiska språkrepertoarer i konfliktfyllda sociala rum, som är i varierande grad öppna för deras kommunikativa praktiker. Samma ojämlika maktrelationer som strukturerar graden av rörlighet, påverkar med andra ord vilka språkliga resurser som är tillgängliga för olika personer. Genom att ta vår utgångspunkt i Sara Ahmeds fundamentala insikt att ”likhet är effekt av den närhet som följer med en delad boplats” (Ahmed 2011:133), menar jag att vi får bättre förutsättningar att föreställa oss en andraspråksundervisning på jämlik grund, än genom att ensidigt försöka uppvärdera stigmatiserade språkliga praktiker. 

Efter en presentation av avhandlingens innehåll vill jag vid detta seminarium öppna för en diskussion om vad en undervisning i svenska som andraspråk som syftar till flerspråkighet och social rättvisa, med jämlikhet som utgångspunkt snarare än mål, skulle kunna innebära. Uppgiften är nämligen, som filosofen Jacques Rancière skrivit, inte att bevisa att alla intelligenser är jämlika, utan att ”se vad man kan göra givet denna föreställning” (Rancière 2011:62). På motsvarande sätt hoppas jag att detta perspektivskifte ska möjliggöra andra sätt att tänka om skolämnet svenska som andraspråk. 

Referenser 

Ahmed, Sara. 2011. Vithetens hegemoni. Hägersten: Tankekraft. 

Rancière, Jacques. 2011. Den okunnige läraren: fem lektioner om intellektuell frigörelse. Göteborg: Glänta.