Högre seminarium: Mikael Berger

Abstract

I det här föredraget kommer jag börja med att diskutera vad vi vet om negationsordet EJ:s ortografiska, syntaktiska och pragmatiska utveckling från fornnordisk tid och framåt.

Jag tar avstamp i tre aspekter:

1. Söderwall noterar att EJ används både som fristående negation och som klitisk negation i fornsvenska (1884–1918, eigh);
2. EJ används endast som fristående negation i modern standardsvenska, och
3. EJ antas ha kommit in som negationsförstärkande ord i fornnordiska språk. Frågan som jag ställer mig är hur EJ:s utveckling ska förstås i förhållande till Jespersens Cykel, förkortat JC (efter Jespersen 1917, se Dahl 1979). En typisk JC-utveckling är att negationsord går från fristående negation till klitisk negation, men EJ verkar vid en första anblick inte utvecklas i enlighet med JC.

I den andra delen av föredraget presenterar jag min första granskning av resultaten från min undersökning av hur ofta EJ står i första position i elva äldre fornsvenska texter. Mot denna grund lägger jag fram ett analysförslag som jag menar kan fördjupa vår kunskap om hur EJ utvecklas i svenska: EJ har mer än en fonologisk form i fornsvenska och utvecklas i enlighet med JC under äldre fornsvensk tid.

Analysförslaget bygger på Brandtler & Håkansson (2014) och Berger (2022), och utifrån mina resultat argumenterar jag för några viktiga preciseringar: EJ har tre former i äldre fornsvenska; en används som enklitisk negation, och en annan används ofta som fristående negation i kungens och kyrkans påbud. Dessa preciseringar pekar ut vägar framåt för vidare forskning om hur EJ utvecklas pragmatiskt och syntaktiskt i svenskans historia.