Disputation: Professional Narrative Identities of Regional LGBTQ certifiers: Accountability and Resistance in Change Work

Den 13 juni försvarar Urban-Andreas Johansson sin doktorsavhandling i Pedagogik: Professional Narrative Identities of Regional LGBTQ certifiers: Accountability and Resistance in Change Work.

Se abstract och doktorsavhandling

För mer information, se kalendariet

Vad inspirerade dig att välja regionala HBTQ-diplomerare som forskningsobjekt?

Jag har sedan många år haft ett starkt intresse för allt som har med HBTQIA-politik och HBTQIA-personers livsvillkor och levnadsvanor att göra. Efter att ha arbetat med och skrivit om individers erfarenheter började jag för några år sedan rikta blicken mot hur man inom samhället förhåller sig till HBTQIA-politiska frågor. Det som väckte den nyfikenhet som ledde avhandlingen till att handla om just regionala HBTQ-diplomerare var att jag fann det intressant att studera vad som händer med den här typen av frågor när man från statens håll bestämmer sig för att ta frågorna i egna händer. En något slarvigt formulering jag burit med mig under de här åren som ändå sätter fingret på mitt intresse är frågan om hur det egentligen blir när sociala rörelsers idéer om förändring för att uppnå jämlikhet rör sig från aktivistiska sammanhang in i offentliga sammanhang. Det här fenomenet har man från statens håll aktivt arbetat med under de senaste 10 åren genom så kallad HBTQ-integrering – ett projekt som liknar den mer etablerade poltiska strategin jämställdhetsintegrering – som pågår och som kommer fortsätta utvecklas framöver. Här har många av de svenska regionerna kommit långt, om inte längst, i arbetet med att etablera en struktur för HBTQIA-politiken och därmed även sjösättningen av utbildningar som medel för förändring av heteronormativa normer och värden. Regionerna och deras HBTQ-experter, som de regionala HBTQ-diplomerarna är ett exempel på, utgör därför ett intressant forskningsobjekt för den som intresserar sig för de frågor jag intresserat mig för.

Vilka var de största utmaningarna du stötte på under ditt arbete med avhandlingen?

Det här är en svår fråga att svara på så här ett par veckor efter att ha skickat in avhandlingen. En del av mig menar att jag egentligen inte haft så stora utmaningar under de här 5 åren utan att det flutit på ganska bra. Jag har haft turen att tidigt under avhandlingsarbetet blivit en välkomnad del av mina informanters professionella vardag, vilket gjort fältarbetet både enkelt och explorativt och givit mig ett spännande sammanhang ”ute i verkligheten” att få vara en del av. Jag har haft två fantastiska handledare, varit en del av starka forskningsmiljöer och haft många kloka kollegor som både utmanat och stöttat mig i arbetet. De här faktorerna har gjort att det så här i efterhand känns som om det inte varit några stora utmaningar i avhandlingsarbetet. En annan del av mig menar att arbetet inneburit flera utmaningar; perioder av skrivkramp, av stress och av sömnlösa nätter. Men det tänker jag är ofrånkomligt under ett så långt projekt att skriva en avhandling innebär. Men, allt det där har redan börjat blekna i relation till den glädje som nu börjat infinna sig över att jobbet är gjort. Det kan förhoppningsvis vara en källa till tröst för andra som funderar på att börja på eller som är i sluttampen av sin forskarutbildning.

Tror du att dina forskningsresultat kan användas praktiskt för att stödja HBTQ-diplomerare eller vårdorganisationer?

Det är lite svårt att säga om huruvida och i så fall vad mina forskningsresultat skulle kunna leda till för regionala HBTQ-diplomerare eller liknande yrkesgrupper, för HBTQ-organisationer eller för vårdorganisationer. I avhandlingen erbjuder jag inte några lösningar på problem. Snarare så försöker jag problematisera vissa förgivettagna sanningar både gällande förändringsarbete av heteronormativa normer och värden men framför allt organisationers välvilja att arbeta med HBTQIA-frågor generellt och normkritiska perspektiv i det arbetet specifikt. Huruvida forskningsresultaten kan hjälpa någon återstår därför att se. Det här kan för de som arbetar med de här frågorna fungera som underlag för reflektion. Det har också visat sig inom vissa av regionerna som till följd av forskningsresultaten arbetat om sina diplomeringsprocesser och sitt förhållningssätt gentemot vårdorganisationer i ett försök att få dem att ta mer ansvar för sitt eget arbete med att förändra normer och värden. Det här är ett av de huvudsakliga resultaten i avhandlingen, alltså att förändringsarbetet handlar om att få organisationer att ta ansvar och att hållas ansvariga för de förändringar de utger sig för att ha genomfört. Att regionala HBTQ-diplomerare inom de regioner fått stöd av resultaten i avhandlingen tyder på att avhandlingens resultat kan leda till något för de som intresserar sig för hur de här frågorna kan te sig i praktiken.

Vad skulle du skulle vilja forska vidare om i framtiden?

Jag kommer fortsätta forska på hur HBTQIA-frågor behandlas inom svensk politik och fortsätta följa utvecklingen av offentligt anställda HBTQ-experter, vilka de regionala HBTQ-diplomerarna är ett exempel på. I avhandlingen har jag flera spännande spår om de problem som dessa aktörer ställs inför i deras arbete att införliva radikala idéer om förändring i offentliga, byråkratiska, verksamheter. De problem som inte fick plats att utforska i avhandlingen vill jag forska vidare på framöver. Sedan är jag också intresserad av att följa de organisationer som väljer att ta sig an policys så som HBTQ-certifieringar och HBTQ-diplomeringar. Det här dels för att studera vilka rationaliteter, eller intressen, som driver organisationer att ta sig an den här typen av förändringsarbete. Jag tycker det finns något intressant i hur förändring av heteronormativa normer och värden genom utbildning i olika former framträtt som en förgivettagen sanning, eller lösning på problem, för att råda bot på normer som man menar är oönskade. Hur det här ter sig inom organisationer och för professionella är något jag vill forska vidare på.